Högtidsstund i De Geerhallen

Ibland kan det vara svårt hitta rätt våglängd på de här konserterna som är favorittippade på förhand men den här gången hade man lyckats fullt ut. Orkestern var sin vana trogen generös och understödjande, dirigenten Eva Ollikainen ett energiknippe med en auktoritet av Guds nåde och solisterna verkade trivas som fisken i vattnet. Även programmet var lagom avvägt och vi slapp pärlbandet av high-lights uppradade utan bakomliggande tanke. Före paus kände vi in varandra, fick en kick off med en solklar Verdi-uvertyr och vips var vi inne i konserten. Basbarytonen Bryn Terfel från Wales intog sedan scenen och där var han självklar, både vokalt och sceniskt. Torrbollar göre sig icke besvär en sådan här kväll, för det gäller att hänga med och tillåta sig ha roligt. Utrustad med buteljer som enda attribut sjöng Terfel ur Donizettis Kärleksdrycken så alla blev en smula törstiga och sedan fortsatte konserten på detta tema. Solisterna berättar någonting angeläget med hjälp av orkestern och publiken hänger med och nickar igenkännande åt toner, texter och situationer. Vilket fruktbart möte! Glädjen i att lyssna till Terfel ligger mycket i hans egna vilja att berätta. Han gör texter och melodier  till sina egna och vågar även använda musiken lite vårdslöst och nästan egensinnigt för att komma dit han vill. Det kallas erfarenhet och bygger på stor musikalisk kunskap. Hans röst därtill överbrygger de djup som kan finnas mellan populär och klassiskt musik, hur man nu kan definiera den skillnaden. Han sjunger helt enkelt och då blir det bra, riktigt bra. I smäktande Granada av Lara drev han med sig själv och hela genren och lät oss hamna i ett lustfyllt tillstånd av musikaliskt rus. Elin Rombo, sopranen som verkar gå från klarhet till klarhet, var den perfekta partnern till Terfel men stod mycket stadigt på egna ben. Fattas bara annat med den gedigna bakgrunden som en utbildning på Musikgymnasiet De Geer har gett henne! En skön tät sopranstämma med bett i klangen, mjuka linjer, välegaliserad helt enkelt, bjöd på skönsång ur Bizets Pärlfiskarna. Allra mest imponerade hon dock i  Bernsteins Glitter And Be Gay där hon helt respektlöst rev av den hutlöst svårsjungna arian utan skyddsnät med en bländande teknik. Himmel vilken koncentration och medvetenhet! Duetterna blev förstås till riktigt laddade musikaliska möten och varefter konserten led blev de båda solisterna alltmer bekväma i varandras sällskap. Mozarts aria om den kalla handen ur Don Giovanni fanns förstås med på programmet och pärlbandet av extranummer bjöd på riktiga godbitar. Hade inte orkestern helt resolut rest sig och gått med solisterna ut hade vi väl fortfarande suttit där och klappat taktfast efter mer.