Nästan ny bok
Vintereld
Anders de la Motte
Månpocket
Sedan debuten 2010 har han gett ut nio kriminalromaner. ”Vintereld” är den åttonde boken. Bokens och mina vägar korsades på Ica Maxi för några veckor sedan. Det var kort sagt en ren slump att jag valde just ”Vintereld” i det digra utbud av svenska pocketdeckare som butiken hade till försäljning.
När jag läser på om Anders de la Motte så ser jag att flera av hans tidigare böcker har prisats och förärats med utmärkelser av olika slag. Vilket utifrån min läsupplevelse av Vintereld förefaller att vara helt i sin ordning.
Jag sträckläste boken fram till sidan 320. Sedan var jag tvungen att lägga den ifrån mig. Det blev bara för spännande. Jag kände att jag anade hur det skulle gå och det kändes så sorgligt att det skulle gå så. Jag ville spara de sista 55 sidorna ett par dagar, planera för hur och när jag skulle unna mig den plågsamma lyxen att inte längre ha slutet oläst.
Anslaget i boken är klassiskt i deckarsammanhang. Laura återvänder efter flera decennier till en plats där brott begåtts och där en ung flicka dör i en brand. Hon åker ner till den skånska landsbygden för att ta hand om den nedgångna stugby som hennes faster Hedda – efter trettio års tystnad – plötsligt testamenterat till henne. Det var just på denna fritidsanläggning som bokens huvudpersoner träffades, förälskades, manipulerades och traumatiserades för trettio år sedan. Branden och den unga flickans död är kulmen på den epoken.
När Laura -ännu märkt av branden – återvänder till trakten så börjar det brinna igen. Laura kastas mellan hopp och förtvivlan. Vem eller vilka från förr kan hon lita på? Känner hon förresten igen alla från förr? Ska hon bli sviken igen eller kan hon lita på den som hon börjat känna tillit för? Mördades Hedda? Varför i så fall? Vem är det som förföljer henne?
Intrigerna i Vintereld byggs upp och blottläggs med stor psykologisk skicklighet. Dialogen har inget av den tafflighet som annars kännetecknar besvärande många titlar inom den svenska deckarboomen. Trovärdigheten är på topp ända in till den darrande sista sidan. Mina aningar om hur det skulle gå var bara delvis rätt. Jag blev överraskad. Och ännu bättre var att jag mitt i min överraskning utbrast: ”Men herregud det borde du ju ha fattat för långe sedan.” Som sagt. Anders de la Motte är en sann konstnär. Nu ska jag kasta mig över hans sju andra böcker. Det blir en fin höst!