Euforin vet knappt några gränser.
Det är som ett väckelsemöte där varenda själ i den utsålda lokalen inte har några som helst betänkligheter inför att sjunga lovsång för popsensationen som en gång i tiden inledde sin karriär i sjömanskostym.
Den här kvällen är det emellertid skinnjacka och hatt som gäller och sångaren är precis lika taggad som publiken. Det är påtagligt från första ton. Det liksom brinner i sångarens ögon och att påstå att hans sceniska utspel är intensivt är en underdrift.
Kompbandet, där gitarr, bas och trummor har sällskap av snyggt blås och congas, har en av sina bättre kvällar och levererar med stor känsla bakom sin adrenalinpumpade frontman. Det uppstår ett smått magiskt samspel dem emellan. Med sådana förutsättningar kan det förstås inte bli annat än en braksuccé.
När publiken dyrkar Håkan Hellström och han bjuder tillbaka på sällan skådat vis är det promenadseger från start till mål som gäller.
Stämningen går att ta på. Explosionen i andranumret "Kom igen Lena" lämnar svallvågor efter sig som sedan inte lägger sig förrän "Du är snart där" rundat av kvällen drygt en och en halv timme senare och så gott som samtliga i publiken hunnit ut i garderoben. Trots att det blandas ganska friskt mellan lugna och fartigt spattiga låtar uppstår aldrig några transportsträckor.
Det kvittar om det är finstämda "Jag vet vilken dy hon varit i" från senaste skivan "2 steg från paradise" eller upptempo-bitarna från genombrotts året 2000 ("En vän med en bil", "Ramlar" och "Känn ingen sorg för mig Göteborg", alla låter de fullkomligt makalöst den här aftonen) som plockas fram. Merparten av den saliga publiken tycks kunna varenda ord i varenda liten ynklig textrad oavsett.
Just det där samspelet mellan en taggad artist och en överlycklig publik som inte vill annat än hylla musikerna på scenen medelst allsång, dans och öronbedövande jubel är obetalbart.
Det är som ett väckelsemöte inför popens Göteborgs-pyntade altare.