Förfinad teknisk fullträff i filmen Dune

Film

Dune
Cnema/Filmstaden 
Regi: Denis Villeneuve
I rollerna: Timothée Chalamet, Rebecca Ferguson, Oscar Isaac, Jason Momoa, Zendaya, Javier Bardem, Stellan Skarsgård m fl.
Betyg: 3.5

Öppna öken med svävande glittriga dammoln i luften. Hav i horisonten med omgivande grönska. Solnedgångar som möter mänskliga ansikten. Formationer i sanden som böljar fram. "Dune" är ett fotografiskt spektakel gjord för biografen. Lägg till Hans Zimmers maffiga musik och vissa kanske inte tycker 2.37 timmar är för långt. Ur ett tekniskt perspektiv finns inte något att klaga på i Denis Villeneuves filmatisering av Frank Herberts kultroman. 

Filmen utspelar sig år 10191. I en framtid där människor finns på många olika planeter. En särskild planet kallad Arrakis har en naturtillgång kallad "kryddan", någon form av allomspännande ökenpulver som ger alla möjliga fördelar. Utan den hade mänskligheten inte kunnat ägna sig åt intergalaktiska resor. Huset Harkonnen har regerat på Arrakis, utnyttjat och förtryckt dess folk, utarmat tillgångarna, låtit girigheten flöda fritt. Urinvånarna kallas fremener, påminner om nomadfolk i Mellanöstern eller Nordafrika. Kejsaren över universum väljer att förflytta Harkonnen från makten och erbjuda huset Atreides chansen att ta över. Deras konungafigur, kallad Duke, blir erbjuden att beskydda och styra Arrakis. Så han, hans kokubin Jessica och deras son Paul tar sig till den nya planeten med respekt och vördnad för uppdraget. Under många år har Jessica, som tillhör en mäktig kvinnoorder, tränat sin son i övernaturliga förmågor vilka nu har börjat påverka honom ordentligt. Snart visar det sig att han kommer behöva dessa färdigheter.

”Dune” har absolut sina förtjänster. Som tittare följer jag intresserat händelseutvecklingen. Samtidigt är jag sällan berörd. Någon enstaka gång men den har inte sin primära styrka i dramat utan i främst i sammansättningen. Ibland sticker en trötthet till i märgen. Jag har sett det här förr. Men Villeneuve har fingertoppkänslan att inte ge för mycket av något. Dessutom verkar han och filmteamet försökt få med så många målgrupper som möjligt på sin resa. Därför finns inte ett tjatigt vältrande i våld som många filmer i genren slåss mot. ”Dune” är "Lejonkungen" för allvarsamma vuxna. Villeneuve själv drar paralleller till "Star Wars" vilket inte är helt off heller.