Finstämt triangeldrama med subtil skönhet

Campion har bytt ut provokationerna i sina tidigare dramer i 1800-talskostym mot lättfattlighet, subtil skönhet och finstämdhet, och vunnit i mognad vad hon avstått i djärvhet. Den som betraktar bilderna noga och tålmodigt öppnar sig för personernas lättrörda känslor och bildernas naturromantik blir rikt belönad. Stjärnskottet Abbie Cornish är skicklig, gripande och finmejslad som den unga, faderlösa, ganska välbärgade sömmerskan Fanny Brawne. Hon är viljestark, kreativ och frispråkig och möter i den unge, föräldralöse, utfattige och missförstådde poeten John Keats en syskonsjäl. Hennes svärmeri för honom djupnar snabbt till en unik erfarenhet av kärlek, sorg och ordkonst. Hon blir märkt och befriad för livet, liksom kvinnorna i Campions filmer alltid blir. Klädd i blossande rött eller effektfull hatt är hon lika främmande i 1820-talets borgerliga engelska salonger som han med sina missförstådda romantiska dikter om stark sinnesrörelse, naturdyrkan och skönhetens väsen. Han är mild, passiv, inåtvänd och sjuklig, men också öppen med sina känslor och en lekfull sällskapsmänniska. Bilderna visar det behov av ensamhet, eftertanke, naturnärhet och intensiva känsloupplevelser som enligt filmen är en förutsättning för poetisk skaparförmåga. Ben Whishaw, som gjorde mördaren i Parfymen, spelar honom inlevelsestarkt och mångsidigt. Hans poesiuppläsningar är odekorerade och lågmälda. Kritiska feminister kan nog kalla filmen för en såpopera om en kvinnas vurm för en karl som velar mellan konsten och livet. Men såpoperan är gjord med ädlast möjliga medel i personregi, foto, replik och musik. Litteratur- och filmvetare kan protestera mot förenklingar (genom dikten förstår vi poetens liv), upprepningar (ännu en såpopera om ett lidande genis udda liv) och skönmålning. Filmen väljer bort gratisdramatik genom att tiga om Keats´ avigsidor. Men kärleksdramat, som också har drag av triangeldrama, levandegör romantikernas kult av intensiva upplevelser av känslor, natur och skönhetsvärden mycket bättre än andra konstnärsfilmer. Och i själva konstnärsindividualismen, subjektivismen och tragiken finns en störande ton som ligger helt i linje med Campions tidigare skildringar av kvinnors egenvilja och svåra bildningsgång.

Information till våra läsare

Finstämt triangeldrama med subtil skönhet

Regissören bakom En ängel vid mitt bord och Pianot berättar, på höjden av sin förmåga, än en gång om en förälskad kvinnas lycka, plåga och frihetssträvan, och om en konstnärs svåra möte med omvärlden och sina egna känslor och brister.