Ny film
Unhinged
Filmstaden
Regi: Derrick Borte
I rollerna: Russell Crowe, Caren Pistorius, Gabriel Bateman, Jimmi Simpson m.fl.
Betyg: 1.5
I en värld där allting är en sämre kopia av saker vi njöt av förr kan väl en dålig kopia av "Falling Down" också få platsa. Om vi hälsar med armbågar, tror att videokonferenser är träffar, arbetar med sämre verktyg hemifrån och får nöja oss med att endast umgås utomhus kan vi också lika gärna se Russell Crowe vada sig igenom en B-film med engagemang. Det är trots allt bio, jämfört med ingen bio.
"Unhinged" betyder "ur gängorna" eller "rubbad", du kan också översätta ordet med "urspårad" eller "utan hämningar". En poäng som filmen inte ens slösar en minut på att komma till. Russell Crowe, i rollen som man utan namn, leker med en tändsticka. Sedan går han in i ett hus, häller tändvätska/bensin och tänder medan en familj är i huset. Sedan kommer förtexterna med nyhetsinslag om diverse våldsamheter i samband med trafikproblematik. När vi nu fått oss en bild av hur maximalt psykopatisk Crowe spelar skiftar filmen sitt fokus på Rachel. En yngre singelmamma med klok son som även har sin bror samt hans fästmö levandes hos sig.
När Rachel försover sig en morgon hamnar hon och sonen i trafik på väg till skolan. Vid ett trafikljus rör sig inte en bil när ljuset blir grönt och Rachel tutar ordentligt åt mannen. När han senare kommer i hennes närhet är det Crowes ilskna gestalt som vill att hon ber om ursäkt. Hon vägrar, han lovar att visa henne hur illa hennes dag kan gå. Vi vet redan att mannen är galen men det blodbad som följer är ändå förvånande eftersom den saknar undertext och sofistikation. Vi får en föraning om att vissa saker triggat hans vit-man-ilska men inget mer. Våldet betyder inte någonting. Därför är "Unhinged" en så bristfällig kopia av "Falling Down". "D-Fens" slitna parad genom staden som tryckt ner honom sa något om samhället.
Tyvärr känns "Unhinged" lite för bokstavlig och anpassad till titeln på alldeles för många punkter. Filmteamet har spårat ur med manus, regi, foto. Det mesta är rubbat jämfört med normen för filmskapande. Crowe tar alltid med sig något infernaliskt till sina gestaltningar som är svår att värja sig mot men mer än så ger inte filmen oss. Skådespelarna gör okej ifrån sig utan mycket hjälp. Vad Crowe gör här vet jag inte.