Film
Joker 2. Folie à deux
Cnema/Filmstaden
Regi: Todd Phillips
I rollerna: Joaquin Phoenix, Lady Gaga, Catherine Keener, Brendan Gleeson, Zazie Beetz, Steve Coogan m fl.
Betyg: 3
Även om det finns en hel del att reflektera över i uppföljaren till 2019 års ”Joker” är det bestående intrycket att här finns inte jättemycket att berätta. En relativt tunn historia som kan berättas på hälften av speltiden har dragits ut rejält med hjälp av musikalnummer. När eftertexterna väl slutat ser jag någon form av syfte med ”Joker 2. Folie à deux”: en tragisk epilog och ”vad hände sen”-berättelse. Men medan Todd Phillips första historia om den akut ensamme Arthur Fleck präglades av mörker så är känslan av uppföljaren att den rör sig nära oavsiktlig humor. Mot slutet hittar berättandet hem, däremot är stora delar av filmen någon form av antihjältehistoria om två djupt obehagliga personer. Gestaltningen av en antihjälte är alltid komplext men i ”Folie à deux” verkar filmen beundra sina huvudpersoner på ett märkligt sätt.
Sedan Joker/Arthur Fleck lät sin inre demon loss och mördade flera personer är han nu i fängelse i väntan på rättegång. Hans advokat vill driva fallet som kluvna personligheter, att Joker är den som utfört dåden och det är en vitt skild person från Arthur. Tanken är att Arthur blivit tvungen att skapa den här alternativa identiteten för att överleva det djupa trauma han varit med om. När Arthur får möjlighet att vara med i en rehabiliteringsgrupp som använder musik som ett helande verktyg. Där träffar han Lee, tidigare i ”Batman” känd som Harley Quinn. De faller pladask för varandra och stora delar av filmen är olika sångnummer som utspelar sig i fantasin (bland annat ett karaktärsmord på Bee Gees ”To Love Somebody”). Lee driver istället Arthur mot att han inte är sjuk utan är sig själv i Joker. När rättegången väl är igång finns inte någon tillstymmelse till försvar och snart kryper en känsla fram av att filmskaparna slösar ens tid. De har inte lagt nämnvärd kraft på intrigen utan mer filmen som konstverk. Ett grepp som fungerade mycket bättre i första filmen, framförallt för att saker hände i mer lagom rytm.
Som tittare får du traska länge innan mening och syfte knyts ihop mot slutet. Samhällskritiken och ifrågasättande är mindre framträdande än sist. Fokus är istället mer på den eventuella galenskapen hos de två huvudpersonerna.