Film
Spring Uje, spring
Cnema/Filmstaden
Regi: Henrik Schyffert
I rollerna: Uje Brandelius, Bixi Brandelius, Therese Hörnqvist, Vega Brandelius m fl.
Betyg: 4
Svensk film ligger inte på världstoppen inom branschen. Då och då släpps riktigt bra produktioner men ganska ofta också sådant som drar publik samtidigt som de är tömda på själsligt innehåll. Därför är det väldigt synd att biograferna fått det så svårt när en så utomordentligt stark film som "Spring Uje, spring" har premiär. Inte är den bara stark och berörande utan även innovativ. Filmen om Uje Brandelius liv och Parkinson-diagnosen, med Uje som spelar sig själv, är både väldigt vanlig men också något utöver det vanliga.
Uje Brandelius har haft ett gott liv med musikframgångar, jobb på radio som han sköter exemplariskt och en kär familj vid sin sida. Skakningar i handen leder honom in i vårdapparaten där han får den tveklösa diagnosen Parkinsons sjukdom. Han söker efter information på nätet och får alla mardrömsscenarier bekräftade. Som många andra tysta och återhållsamma män väljer han att inte dela med sig av varken information eller känslor. Uje tar inte den kloka vägen i en för honom mycket svår livssituation. Räddningen finns nära honom men han väljer att kämpa ensam i det som drabbat honom.
Filmens styrka är dess ofantliga vardaglighet. Hela tiden finns en känsla av att den här familjen är som vilken familj som helst. Därför kan tittare relatera till vad de ser. De är vanliga och anständiga människor som försöker göra sitt bästa i världen och sedan slår in i isberget hårt.
Uje och hans familj spelar sig själva vilket är ett speciellt grepp. Generellt tycker jag att det fungerar. Gestaltningen av relationerna blir extremt äkta, inte bara för att jag som tittare vet om att de är vem de spelar. Något avslappnat och naturligt kommer över filmen.
På många sätt är "Spring Uje, spring" inte särskilt originell medan den på andra sätt gör något ovanligt av sin väldigt använda berättelse. Det är en film som förmedlar äkta känslor, äkta värme, verkliga situationer och familjens smärta blir min smärta. Humorn som används landar alltid rätt eftersom den växlar väl med de mer allvarliga delarna av historien. Budskapet finns att hitta i många andra filmer, men upplägget är filmens egen.