Hedersgästen
Cnema
Regi: Atom Egoyan
I rollerna: David Thewlis, Laysla De Oliveira, Luke Wilson, Rossif Sutherland, Alexandre Bourgeois, Arsinee Khanjian m fl.
Betyg: 3
Två saker driver "Hedersgästen" framåt med pulserande kraft. Det ena är en mystisk känsla som omger far-dotter-historien om Jim och Veronica. Det andra är David Thewlis bländande och samtidigt anspråkslösa skådespeleri. Filmens mindre briljanta scener suddas ut eftersom Thewlis i varje scen han är med i håller tag om tittaren. Jag har helt enkelt inte sett hela skogen för det mest praktfulla trädet stått där med alla sina lager.
I inledningen anländer Veronica till prästen Greg. Hennes bortgångne far har testamenterat att han vill ha sin begravningsceremoni i kyrkan trots att han aldrig visat tendenser på tro. Kyrkan är redo att möta önskemålet men prästen vill veta mer om mannen han ska hålla tal om. Samtalet mellan de två är filmens knutpunkt där olika delar av Jims liv hittar svar. Därefter växlar olika tidsperioder in och ut för att skildra far och dotters liv. Vad som inte framgår direkt men blir tydligt är att "Hedersgästen" till mångt och mycket är en historia om sorg. Veronicas del står för en stor andel av mystiken, samtidigt känns hon som en mer platt karaktär än vad Jim tillåts vara.
Största problemet med "Hedersgästen" är dess manus som inte riktigt hittar vilket ben den ska landa på. Egoyan bygger upp spänningen bit för bit men belöningarna uteblir. För många delar finns med i slutredigeringen. Nästan alla dessa har någon koppling eller poäng men de späder ut helheten. Så delarna är i sig starka men helheten håller inte adekvat nivå. Det blir med enklare ord rörigt eftersom berättandet och gestaltningarna i sig inte alltid håller toppnivå. Vissa scener är överskrivna och för långa. Enstaka scener känns inte nödvändiga. Ytterligare städning genom manuset hade förmodligen hjälpt.
Men, det är ändå en fröjd att se David Thewlis som en komplex man med välviljan som främsta vapen mot omvärlden. Han bringar värdighet åt sin rollfigur i varje steg. Här fattas de svulstiga, pompösa uttrycken. Med minimala förändringar i ansiktsuttryck, med kroppsspråk, med tystnad skapar Thewlis förståelse och empati för Jim. Så mycket att bristerna i filmen bara kommer i eftertanken.