Mångfald och sammanhang stod som spön i backen! Violinisten Karen Gomyo var den självklara stjärnan och gjorde ingen besviken när hon med jazzigt lättfotad underton tog sig an Piazzollas Las Cuatro Estaciones Portenas tillsammans med 18 stråkar. Buenos Aires fyra årstider kan verket översättas med och består förstås av fyra satser med årstidernas olika namn. Här handlar det om att med tangon som underliggande väsen fylla på med folkloristiska inslag av diverse ursprung och därtill koppla traditionen. Vivaldi fanns förstås med som grundton men jag undrar om jag inte hittade Pachelbel och annat barockt väl undanstoppat i annan kostym. Gomyo hittade värdighet och tyngd i de flortunna skiftningarna och Sommaren erbjöd ett balanserat koncentrat.
Väl över i Hösten hörde vi ett fantastiskt samspel mellan solist och cello med dragningar som inte skämdes för sig, spikad ton och rytmiska kastbyar som krävde sin musikant. Det är ett nöje att höra Gomyos spel i det som skulle kunna bli både vildvuxet och spretigt - hon samlar ihop och stabiliserar i stället för att splittra. Härlig ton därtill och stor musikalisk integritet gjorde Vintern rättvisa i det som inte hade en given utgång. Sådana musiker gör det roligt att lyssna och följa samspelet med orkestern. Det fanns en sorts underliggande puls i det hela som gjorde att jag undrade om det fanns en undangömt rytmsektion någonstans.
Den avslutande Våren tog förstås spjärn mot Vivaldi och igenkännandets glädje spreds över församlingen som log ikapp. Dirigenten Francis hade roligt på pulten och fick till ett varmt och gemytligt möte. Blåsarnas tur blev det i Joaquin Rodrigos Adagio för blåsare - från det allra subtilaste till mycket explosivt, nästan militäriskt slagverk och ljungande brass mot sobert träblås. En musikalisk helhetsupplevelse kort sagt när väl publiken förstått att det fanns en blåsorkester på scen efter att dirigenten fått hyssja de mest pratglada!
Kvällen inleddes med Vaughan Williams Fantasia över ett tema av Thomas Tallis - symfoniskt musik i kammarformat med islossning som musikalisk underton, åtminstone i mina öron som gladdes åt solistgruppens finlir. Finalen skedde med symfoniska metamorfoser över teman av C M von Weber av Paul Hindemith. Här är det många toner som trängs på samma utrymme, suggestiva klanger som radas på varandra och slagverket får jobba på.
Verket får mig att tänka på dagens re-mixade låtar. Man tar helt enkelt en gammal och väl använd melodi och stoppar in det i dagens tonspråk. Så tänkte jag att Hindemith gjorde med sina metamorfoser och det fanns ett stort mått av värme i kvällens framförande.