I dag när Psykiatriska veckan inleds i Norrköping kommer Lina Liman, 37, Linköping, till Stadsbiblioteket för att i serien Författarmöten berätta om den självbiografiska boken "Konsten att fejka arabiska" som kom ut i maj.
I den skildrar hon hur det är att leva med autism i över 30 år utan att veta om det, år kantade av mörker och vanmakt, och hur livet kan förändras av en diagnos.
Lina Liman har alltid varit en högpresterande, duktig språkbegåvad flicka med höga betyg. Men ända sedan barndomen har hon känt sig utanför och annorlunda.
– Jag hade en trygg uppväxt och stabila hemförhållanden, det gick bra i skolan och jag hade vänner. Till det yttre var det ingen svår barndom. Men jag kände ganska tidigt att jag var annorlunda.
På lågstadiet gick hon mycket ensam på rasterna, något hon valde själv, eftersom hon behövde skärma av ett tag. Lärarna lyfte upp det som ett problem.
– Där någonstans började jag fatta att okej, det här kanske inte var så normalt.
– Jag började anpassa mig för att smälta in bättre. Jag tittade på hur gör de andra när de leker, imiterade deras beteende.
Med facit i hand fanns det tecken på autism under hela uppväxten. Hon hade tidigt mycket ångest och var tvångsmässig som barn. Saker skulle stå på och vara på ett visst sätt. Alla familjens tandborstar skulle stå åt samma håll, som en symbol för att familjen skulle få vara tillsammans.
– Om en stod vänd åt ett annat håll betydde det en förändring eller separation. Det blev ett symboliskt, magiskt tänkande.
Och om nästa bil som kom var röd skulle dagen bli bra, var den blå skulle något hemskt hända. Hon skämdes för det som hon förstod var "skruvat", men blev bra på att dölja sin ångest.
I åttan utvecklade hon anorexi, något hon skrivit en bok om: "När mörkret kom".
På gymnasiet överarbetade den detaljorienterade Lina allt, och gick på fester fast hon inte tyckte det var roligt. Den där envisheten, att gång på gång ge sig in i saker i tron att det ska bli bättre, fast det aldrig blev det, är genomgående i hennes liv.
Att hon alltid älskat att skriva ledde till journalistiken, Corren, DN och Extra Östergötland. Till slut kraschade hon, utmattad av flera skäl.
– Jag hade försökt leva ett liv som inte stämde överens med mina förutsättningar.
Sju år inom psykvården följde, med flera olika mediciner och diagnoser. Stor personalomsättning och det faktum att kunskapen om kvinnor med autism var och är begränsad var, enligt Linas uppfattning, bidragande faktorer till att hon inte fick rätt diagnos.
När hon var 31, nästan 32, fick hon tips av en vän till familjen om hur det skulle kunna vara. Lina googlade, hittade ett radioprogram om autism hos flickor och kvinnor – och kände igen sig, inte minst i överkänsligheten för sinnesintryck, som ljud och ljus. En fläkt kan till exempel få henne att tappa koncentrationen.
Utredningen som följde och att få förklaringen och diagnosen autism var först en lättnad, men innebar också en kris då det som hon kallar en funktionsvariant är något livslångt.
Samtidigt kunde hon nu byta strategi, släppa att utsätta sig för svåra saker och att tillåta sig egentid hemma.
– Jag tycker om vara med andra människor men jag kanske inte behöver säga ja till allt.
Hon har svårt att läsa av och förstå vad som händer socialt på det icke uttalade planet, något hon kompenserar genom att vara observant, tänka sig fram där andra känner sig fram, vilket tar mycket kraft och energi.
I dag har Lina Liman en halvtidstjänst som redigerare vid NTM-koncernen. Under hösten är hon tjänstledig för att tillsammans med en psykolog föreläsa om autism.