Mot slutet av "I trygga händer" träffar Alice det barn hon snart ska få adoptera. En vän, gullig individ som ser på sin omgivning med nyfikenhet. Hon går fram med tillförsikt och sjudande glädje inom sig som sipprar ut i små droppar. Efter en stund hukar hon sig ner och stilla tårar av lycka rinner nedanför kinderna. Ett lugn och en explosion samspelar i hennes ansikte. Ögonen gnistrar upprymt. Jag har aldrig sett en sådan uppvisning av kärlek på film. Scenen i sig är inte unik. Det är Elodie Bouchezs fenomenala skådespel som gör skillnaden. Hur hon lyckas infinna sig totalt i situationen och bli Alice, 41, som längtat efter ett barn. Vilket hon visar prov på hela filmen igenom, men just den starka scenen är kulmen av hennes prestation.
"I trygga händer" börjar i ett möte där en myndighetsperson berättar för Alice att hon nu har möjlighet att få adoptera en bebis. Därifrån går vi tillbaka i processen från stunden då Alice och dåvarande man sökte adoption, till när lille Théo föds, till fosterperioden. Alla relevanta perspektiv vävs in i dramaturgin. Filmen ger stundtals en dokumentär känsla och tittaren undrar säkert om historien är baserad på verklighet. Som helhet är den inte det, men förmodligen har mycket undersökningsarbete lagts på att ge den genuina känslan. En ström av olika socialarbetare är både väldigt professionella men också extremt mänskliga. Det innebär saker som att de får känslor där det inte är lämpligt, tyr sig för mycket till en specifik klient, lyckas inte hålla den yrkesmässiga fasaden samtidigt som de generellt väldigt skickligt utför ett mycket svårt arbete där barnets bästa är kärnans mitt.
Jeanne Herrys skildring är en mycket intelligent sådan av väldigt vuxna människor. "I trygga händer" handlar inte om individer som omedvetet och ogenomtänkt faller som olyckor in i sina egna liv. Här är fokus istället på en situation där mogna personer hanterar den livssituation de har hamnat i. Vilket kan vara väldigt befriande eftersom mycket av den ström av film som passerar våra biografer handlar om omogna individer som lär sig via vägskäl i livet.
På vissa sätt påminner filmen om Ken Loach-produktioner med skillnaden att Herry inte ägnar sig åt diskbänksrealism. Den generella tonen är mer positiv och indignationen återhållsam. Man kan säga att medan Loach arbetar för att förändra så väljer Herry, liksom sina franska kollegor, att blotta verkligheten utan en synlig agenda. "I trygga händer" är som en utbildning i hur adoption i Frankrike fungerar, och vad adoption i grunden innebär.