Att Hollywood har och har haft problem med ålder är ingen nyhet. Att kvinnor äldre än 40 ofta fått kämpa för att få bra roller har varit standard sedan 30- och 40-talen när filmfabriken i Los Angeles växte fram. Därför är "Poms - Dansa för livet" en missad möjlighet av det grövsta slaget eftersom regissören Zara Hayes spolierar tillfället att ge något av värde till filmvärlden.
Istället är filmens "punchline" på i princip varenda skämt ålderdom. Haha, de är gamla och de gör vagt sexuella saker. Något som trots vad filmmakare tror inte är speciellt roligt. Den påminner om "Book Club", en annan film med Diane Keaton i huvudrollen där publiken ska skratta åt att äldre kvinnor är sexuella.
Martha har fått cancerbesked och bestämt sig för att skippa behandling. Hon säljer av en mängd prylar och flyttar till ett seniorområde i Georgia där hon ska avsluta livet. Trakten styrs informellt av Vicki som har regler för allt möjligt. Martha kommer närmare sin granne Sheryl, en mer rolig kvinna med avsaknad av vördnad för regler. Sheryl försöker få med Martha på allt möjligt. I ett samtal berättar Martha att hon nådde sin hejarklacksdröm sista året på högstadiet men fick aldrig realisera drömmen då hennes mamma insjuknade. Idén slår henne att starta en klubb för seniora hejarklackare, cheerleaders.
För en dramakomedi har "Poms - Dansa för livet" två rejäla problem. Den är inte rolig och den berör inte speciellt mycket. Dramaturgin känns enormt krystad, den verkar finnas till för att Diane Keaton ska få göra film. Otroligt förutsägbar och sprängfylld av plattityder. Humorn har jag redan berört, stående skämtet verkar vara att kvinnorna är gamla. Och ja, 50-talet passerade för länge sedan och inte ens då var skämten enbart fokuserade på ålder. Eller vad sägs om underbart skruvade karaktärer som "Alma" i "Jag hatar dig, älskling" spelad av Thelma Ritter.
Det enda som räddar filmen från det totala fördärvet är skådespelarna; speciellt Jacki Weaver som Sheryl. Diane Keaton är tyvärr riktigt blek ibland och rollen kanske inte är helt rätt för henne. Samtidigt finns ordentliga svårigheter i det förvånansvärt tunna manuset som inte underlättar för någon av skådespelarna. Att Weaver fyller sin roll med så mycket liv är hennes egen förtjänst. Sheryl är inte så intressant skriven. "Poms" är respektlös mot yngre tittare i tron att de skulle skratta åt eländet för att de ser äldre och respektlös mot äldre i tron att de ska relatera till tomheten.