Don’t Worry, He Won’t Get Far on Foot
Cnema
Regi: Gus Van Sant
I rollerna: Joaquin Phoenix, Jonah Hill, Rooney Mara, Tony Greenhand, Jack Black, Beth Ditto m fl.
Betyg: 4
Humor är inte Gus Van Sants signum, enkelt uttryckt. Den röda tråden i hans karriär, sedan 80-talet, är att han inte jagat skratten. Men mycket passande är humor kärnan i hans filmatisering av serietecknaren John Callahans liv. Att berätta om en man som gjorde sig ett namn genom humorn med ett underfundigt, roligt och berörande manus är precis rätt.
John Callahan ledde ett tufft liv som redan i barndomen handlade om alkoholism. Efter att ha adopterats bort kantades livet av problem. Som vuxen är alkohol hans tillvaros horisont. Till och med när den orsakar en bilolycka som lämnar honom paralyserad från bröstkorgen fortsätter han att dricka. Detaljerna är stundtals otroligt talande. Exempelvis scenen där John nyligen förlorat känsla i lemmar och en svettdroppe letar sig ner från näsan. Droppen är inte i fokus, men visar på hans nya totala beroende av omgivningen.
Filmens största brist kommer i form av den fiktiva karaktären Annu. Det är förvånande att en så genomtänkt regissör väljer en så billig väg att gå. Att in absurdum få in kärlekselement brukar vara klassisk Hollywood-dramaturgi. Van Sant har hela sitt yrkesliv valt att gå sin egen väg. Sällan har det inneburit en lätt eller publikfriande väg. Men av någon orsak får vi uppleva intetsägande relationen mellan Annu och John. Kanske vill han underlätta för sin tittare, ge någon form av ljusning. Ett grepp som är onödigt eftersom ”Don’t Worry, He Won’t Get Far on Foot” håller ändå. Rollfiguren Annu kan raderas utan att något viktigt går förlorat.
Till slut når John en punkt då han vill bli nykter. Resan från nedersta botten till ett värdigt liv är vad Gus Van Sant skildrar.
Joaquin Phoenix spelar huvudrollen stabilt men också inte alltid genomgripande. När jag ser honom agera ser jag Phoenix mer än karaktären John Callahan. I jämförelse har vi Jonah Hill som arvtagaren och nykteristsponsorn Donnie. Hill förvandlar sig till någon annan och trots att mina ögon ser Jonah Hill upplever jag karaktären mer än skådespelaren.
Filmen har varit ett diskuterat ämne inom funktionshinderskretsar. Van Sant berättar inte en historia om funktionsnedsättningen som hinder utan Callahans personlighet. Och ju längre filmen skrider desto mer om de element som räddar honom. Framförallt är berättelsen en upplyftande sådan, delvis som balsam för själen. Något vi inte är speciellt vana vid när Van Sant är bakom kameran. Eloge till honom för att han inte håller sig fast vid en formel.