Skinnflådd

Att försöka beskriva Mikael Lundbergs konst är ett omöjligt uppdrag. Jag kan förmedla dess yttre.
Det andra är någonstans upp till betraktaren att fundera över. Ingenting är klart, ingenting är färdigt. Berättelserna fortsätter och genast har det yttre avvisats till förmån för upptäcktsresor i vårt inre.
Mikael Lundberg är en beräknande människa. Beräknande i förhållande till sina egna mått. Sina egna pulsslag lät han överföra i en spiral.

– När jag klev in i ett garage som var till salu hängde den här där, jag fick köpa den av mäklaren, säger Mikael Lundberg och släpper taget om tyngden, som kunde vara hans huvud, och låter fjädern hitta takten. Takten av hans egna pulsslag. Matematiskt uträknade.
Andra konstverk är mer tydliga i sin konfrontation, som ”Spår av ett pågående minne”. Ett grunt kar som fyllts med saltvatten, av en slump samma proportioner som Döda havet, sakta dunstar vattnet och fram växer ett landskap.
– Min förhoppning är att människor ska komma hit vid flera tillfällen och se processen, först öarna, sedan de kritvita salttopparna, som ett landskap, säger Mikael Lundberg.
På en av museets vita väggar hänger Mikael Lundberg, eller det som skulle kunna vara hans skal. Hans yta, hans skydd.

Mikael berättar om Marsyas, som enligt den grekiska mytologin, var en satyr som utmanade Apollon. I sitt övermod efter att ha hittat en flöjt och trott sig bättre än överheten slutar naturligtvis Marsyas som förlorare. Priset är efter överenskommelse att vinnaren får göra vad han vill med förloraren. Apollon flår Marsyas levande.
Skinnflådd blev också aposteln Bartolomaios, avbilad av Michelangelo i det Sixtinska kapellet.
Lika skinnflådd hänger alltså Mikael Lundberg på en vägg. Och jag undrar vilken överhet han satt sig upp emot.
Kanske sin egen överhet och att det fått honom att, inte alltid medvetet, skapa självporträtt. I ett av verken ”Lifetimer” räknar han ner sekunder och hundradelar tills hans tid upphört. När han statistiskt inte längre lever. Det har gått några år sedan han startade nedräkningen. Han håller sig på rätt sida döden. Statistiken lever. Än så länge.

”Kliver ur min avsikt och faller” är titeln på utställningen tagen ur en text av poeten Magnus William-Olsson. Om man med avsikt menar mening, betydelse, är det en underbar definition av konst, av födelse. Sällan eller aldrig pratar vi om det avsiktslösa, som vore det lättare att ha en avsikt än en mening. Mikael Lundbergs konst är fylld av meningar oavsett avsikt. Talar oftast tydligt, bara mottagaren törs tolka.
Som gatuteater, lika konfronterande och oväntad är Mikael Lundbergs konst runt om i staden. Han valde den orange reflektionen för att Norrköping för honom är orange. Som spårvagnarna, som fabriksskorstenarna. Som motstånd.
På lördag är det vernissage där Mikael Lundberg bland annat samtalar med poeten Magnus William-Olsson.
Mikael återkommer vid ytterligare tre tillfällen under året där han också kommer att diskutera existentiella frågor med prästen Pether Broman.