"Pjäsen är evigt aktuell"
Att spela konferencier i Cabaret är en drömroll för Richard Carlsohn, en drömroll han nu får spela för tredje gången. Att det är samma gestalt och samma materiel störs han inte av. - Man är ju en del av en regissörs berättelse, säger Richard Carlsohn.
Foto: Robert Svensson
Richard såg den berämda filmen 1972.- Den var barnförbjuden, jag var sju år men pappa följde med mig in, det var på Röda Kvarn i Tranås och jag trodde att det var en krigsfilm jag skulle få se, säger Richard och ler lite åt minnet.Någon krigsfilm i dess rätta bemärkelse var det inte, men han blev fascinerad av allt det där som fanns under ytan, som anades, men som aldrig visades. Som han inte riktigt själv förstod vad det var.Nu är han igång och repeterar konferenciern för tredje gången.- Det är ju för att få stå på scen som repetitionerna finns, det är inte alls som att spela inför publik. När man kan känna energin från dem som sitter i salongen.Richard Carlsohn kallar sig själv en handelsresande i musikaler. Stack till Stockholm
Han lämnade som ung Tranås för att pröva sina vingar i Stockholm, något han lyckades mycket väl med och efter att ha slagit igenom 1987 i rollen som "Lilleman i musikalen Stoppa världen, jag vill hoppa av" gjorde han succé i Cabaret 1989. Men att han skulle bli sångare och skådespelare var inte så klart som man kan tro.- Jag skulle bli jurist, läste till och med latin eftersom det var ett måste.Men några akademiska poäng blev det aldrig, det är inte heller något han egentligen saknar.- Jag kom ju in i branschen tack vare att jag kan sjunga, så de teoretiska kunskaperna har jag inte, säger Richard.Teatern blev en fristad, ett ställe att hänga av sig bekymmer och besvär.- Men man måste begripa sin roll i världshistorien, jag är här för att för att underhålla en publik. Man kan jämföra skådespelarens roll på teatern med prästens roll i kyrkan. Att stå och predika eller att stå på scen är inte det samma som att känna samspelet mellan publiken eller besökarna, säger Richard.Han menar också att man aldrig är färdig med en roll.- Tror man det är man nog slut som artist.Rickard erkänner utan omsvep att han var nära att tappa bort sig själv som artist under en tid. Han trodde att det räckte med att han visade sig på scenen. Det smög sig in någon slags förnöjsamhet.- Jag förväxlade person med framgång och trodde att publiken var nöjd bara jag visade mig på scenen. Nu vet jag att man måste ha humor och distans och inte ta sig själv på så stort allvar. Alla människor har samma känslor i sig, men jag tror inte man kan bli en bra skådis utan fantasi och empati, säger Richard.Bara en filmroll
Richard har också hunnit med att medverka i en film, "Apelsinmannen" som visades i Sveriges television 1990.- När vi spelade in den gjorde jag alla fel man kan göra, jag gick in i kameran och jag tror att det var jag som agerade så dåligt att vi fick göra massor av omtagningar...Han verkar inte allt för besviken över att det bara blev en film.- Jag har faktiskt blivit erbjuden en roll til, en irländsk film med bland andra Richard Harris, men det rann ut i sanden.Å andra sidan har Rickard provat på en hel del på teatern.- Jag har stått i kören, regisserat och satt ljus, säger han med en viss stolthet.Bil eller hund
I nästa andetag säger han att skillnaderna mellan privatteatrarna och institutionerna är att på institutionerna sägs det inte många uppmuntrande ord kollegor emellan.Och skulle han inte stå på scen så kanske han skulle bli chaufför eftersom han gillar att köra bil. Eller så skulle han föda upp hundar, för hundar gillar han också. Till Stockholm längtar han inte tillbaka.- Det är en stad designad för 20-29-åringar som njuter dess tempo och puls, säger Richard som vant sig vid ett annat tempo.- Jag kanske skulle börja jobba lite på Gubbens Café, här trivs jag.Och det märks. För efter att jag njutit en jättegod kaka, kommer Richard tillbaka med en kopp kaffe och tre smarriga kakor.
Så jobbar vi med nyheter