Minns tiden i Norrköping med glädje

Jorma Keskitalo blev nyligen utsedd till ”årets sverigefinska författare” på bokmässan i Finlandiainstitutet.

– Det var en rolig överraskning. Men jag har ju bara gett ut tre böcker, säger han lite blygsamt på telefon.

Det var sent i livet han debuterade som författare, efter att han blivit pensionär. Men han skrev även tidigare, under 70-talet blev det en hel del noveller.

– Men de blev kvar i byrålådan, säger Jorma Keskitalo.

Tempot är högt. Jorma Keskitalo har gett ut tre böcker på två år. Författaren berättar att han sätter sig i gungstolen klockan sex på morgonen för att börja skriva för hand. Men sedan skriver han rent på datorn. Ibland arbetar han till elva på kvällen.

– Jag sover bara fem timmar på natten, men tiden räcker ändå inte till. Man har bara 24 timmar. Jag trodde att livet skulle bli lugnare som pensionär, men det blir bara värre, skrattar han.

Den senaste romanen som kom ut i november, Arvet sielussa, på svenska "Ärren i själen", har blivit hans mest uppmärksammade. I den berättar han om pojken Jonis tuffa uppväxt på landsbygden i nära Ule träsk.

– Den handlar mycket om egna erfarenheter. Jag blev mobbad och misshandlad i skolan. De som gav sig på mig var två-tre år äldre än jag, så jag hade inte en chans. Lärarna brydde sig inte ett dugg när man fick stryk. De bara tittade på.

– Man ville inte säga något hemma, men när det blev synliga skador fick man berätta. Först var det mobbning, de var elaka, men sedan blev det mer och mer misshandel. De ville också gärna ge sig på mig när folk var runt omkring och tittade på.

Hur var det att återvända till svåra minnen?

– Det var jobbigt när man skrev, helt klart. Men samtidigt har jag tänkt på det här i hela livet. Det är något som har tryckt på och behövde komma ut, helt enkelt. De kroppsliga ärren kan försvinna, men inte de som finns i själen. Sedan hoppas jag att folk som mobbar läser boken, och får en tankeställare.

Han avslöjar inte sina plågoandar med namn, men de som var med och läser boken förstår vilka som är vilka, menar han.

– Tanken har slagit mig att jag borde skicka den i julklapp för att påminna om vad de har gjort, säger Jorma. Jag har inte tagit någon större skada psykiskt, men en del orkar ju inte och tar livet av sig.

Är det en bok för både barn och vuxna?

– Man kan läsa den i skolåldern. Jag har också blivit tillfrågad att åka runt i skolor och berätta. Men jag har nog inte tid med det, mer än någon gång ibland.

I debutromanen Ruotsiin (på svenska ”Till Sverige”) som kom under förra året skriver Jorma Keskitalo om sin tid i Norrköping som nyanländ invandrare.

– Det var en tid som jag absolut ville skriva om, den kommer aldrig att gå ur minnet.

Han berättar att de bodde tre familjer hos en värdfamilj i ett bostadshus på Abels Beckers gata, där fönstret blåste upp i hård vind och de fick värma vatten på spisen och tvätta sig i köket.

– Det var livat där. Toan var så liten att man slog huvudet i väggen. Men det var så jädrans roligt att jag fortfarande saknar det där huset. När jag kommer till Norrköping vill jag gärna åka dit och se hur det ser ut utifrån.

Mellan åren 1969 och 1974 bodde Jorma Keskitalo i Norrköping – efter vändan i trångboddhet fick han och hustrun en etta i Östra Eneby. Varma minnen finns idag kvar av hur han och kompisarna spelade fotboll på Himmelstalundsfältet, jobbet på Nepa och hade tankar på att söka jobb på yxfabriken vid Hults bruk.

– Tur att det inte blev så. Det var ju tungt och smutsigt, skrockar han på telefon.

I morgon, lördag, återvänder Jorma Keskitalo, som numera bor i Enköping, till Norrköping, som han senast åkte igenom på 90-talet. Han är inbjuden av Finskt förvaltningsområde för att berätta om sitt skrivande på Bergslagsgården.

– Det ska jättespännande att komma dit och se stan. Det vore också kul att träffa gamla arbetskamrater, men jag vet inte ens om de finns kvar, säger han.