Lika livlig som allvarlig

Precis som föreställningen har arbetet med uppsättningen handlat om att integrera människor så väl av olika kulturella ursprung som olika nivåer av skådespelande. Svarta möter vita, amatörer möter fullblodsproffs, allt på en och samma scen. Det är lite nervöst till en början. Ensemblen prövar sig fram genom de första numren och växer sig sakta men säkert starkare. Historien som ligger till grund för Show Boat är så pass stark att det är lätt att ha överseende med lokalens en aning märkliga akustik och det faktum att de den första halvtimmen är svårt att höra vad alla säger. Lidelsefulle och godtrogne Kapten Andy (Christian Zell) styr sin teaterbåt längs Mississippi och med sig har han en underlig ensemble av människor av olika ras och med olika ursprung. Det ger upphov till en mängd förvecklingar och framförallt relevanta frågeställningar. Något som ansågs väldigt provokativt när den här föreställningen hade sin urpremiär på Broadway 1927. Framförallt får vi följa Julie la Verne (Linda Olsson) som bär på en hemlighet och den spirande kärlekshistorien mellan Gaylord Ravenal (Richard Carlsohn) och kapten Andys dotter Magnolia (Linnéa Törnqvist/Elisabeth Isik), men det är egentligen inte huvudspåren som är det intressantaste här. En ensemble med bortemot 90 personer ger stora möjligheter till en livlig scenmiljö. Speciellt om man har en nästan tio meter lång och snillrikt konstruerad båt som kuliss. Det gör att det hela tiden pågår små stickspår och bihistorier på scenen som när historien hostar lite på tomgång är trevliga att rikta blicken mot. Show Boat är en föreställning som är lika livlig som allvarlig. Första akten rusar iväg med angelägen handling och starka prestationer av de unga amatörer som bär upp viktiga biroller. I andra tappar föreställningen en aning trots att tempot trappas upp. Här finns flera scener som egentligen inte känns särskilt viktiga för handlingen och som trots att det är fart och fläkt och dans på scenen mest framstår som transportsträckor fram till föreställningens grande finale. Det stora samtalsämnet (så väl i pausen som efteråt) en premiärkväll som denna skulle kunna vara att Daniel Linquists framförande av "Den gamla floden", som går som en röd tråd genom hela föreställningen, är pondusfyllt, att Christian Zell är utsökt som mysfarbror, att ingen njuter så mycket som Daniel Mitsogiannis (den killen måste verkligen älska att stå på scen!) och att Richard Carlsohn är själva definitionen av rutin. Eller rent av det behjärtansvärda med hela projektet. Men det är det inte. Det enda publiken talar om är hur oerhört obekväma stolarna i Värmekyrkan är och det är ju förstås synd.

Information till våra läsare

Lika livlig som allvarlig

När teaterbåten Cotton Blossom lägger ut i Värmekyrkan är det inte bara starten för en storslagen musikalföreställning utan också en demonstration av ett lyckat integrationsprojekt.