Konst som tillåts samtala i rummen

– Vid hängningen upptäckte vi att det uppstod kopplingar. Verken började tala till varandra. Det kändes väldigt kul, säger konstnären Lotta Döbling.

Den smaragdgröna färgen bildar en länk mellan Lotta Döblings och Cecilia Furbergs måleri i Entrérummet. Medan både Marianne Jonssons objekt "Fragment" och Döblings akvarell "Fraset" i rummet intill, ger ett intryck av hopknycklat pappersark.

Lotta Döbling visar målningar från 2010 och framåt i olja, akryl och akvarell på ritfilm. Hon beskriver sig som intresserad av själva skapandeprocessen och har sällan någon färdig bild i huvudet av hur verket ska bli.

– Jag låter saker hända och nästan allting baseras på andra bilder som tas ur sitt sammanhang. Det kan vara motiv från konsthistorien, tidningar eller egna bilder. Jag värderar inte varifrån de kommer. Jag samplar bilder och skapar ett flöde av omedvetna idéer och tankar som blir till något nytt.

En målning med uppenbar konsthistorisk referens är "I gläntan", inspirerad av motiv av konstnärer som Antoine Watteau. Motivet visar en man i Harlekin-dräkt som tycks vältra sig över en kvinna.

– Stackars alla dessa kvinnor i konsthistorien som är på picknick med fulla gubbar, skojar Lotta Döbling. Men jag är inte intresserad av att göra en avbild, så jag lade till såpbubblor, fåglar och elefanter. Jag är öppen för infall och slumpen.

Marianne Jonsson har med installationen "Minnesfragment I och II" utgått ifrån en arkeologisk utgrävning. På en snedställd vägg, där koordinater är uppritade med vit krita som en grid över den mattsvarta väggen. På en vajer är bitar av alabaster uppträdda och påminner om benbitar eller knotor. Bitarna av slipad italiensk alabaster bildar ett pärlband och ska påminna om en ryggrad.

– Man lägger pärla till pärla till något som bildar ett liv. Jag ser det som en berättelse om egna minnen, kopplade till den tid man lever, platsen och vår historia. Det är ett sökande efter något både personligt och allmängiltigt, säger Marianne Jonsson.

Cecilia Furberg visar måleri från Assistanskyrkogården i Köpenhamn och skogslandskap samt en video med ljud av kvistar som bryts.

– Cecilia arbetar med natur, men inte så traditionellt utan mer på ett konceptuellt sätt och med poetisk blick, säger Lotta Döbling om sin ateljékollega som inte själv fanns med på pressvisningen.

Utställningen pågår till den 1 februari.