Ett frieri till en äldre publik

I Östgötateaterns turnerande uppsättning har Per-Johan Persson bearbetat Anton Tjechovs klassiska enaktskomedi "Frieriet" från 1889, som i originalet handlar om en far som försöker gifta bort sin dotter. Men i denna moderniserade version vänds perspektiven. Det handlar nu om en äldre man, Ivan, som efter många år tar mod till sig och friar till grannkvinnan Nathalie.

– Hennes son måste då relatera till det här med kärlek på äldre dar. Det blir bättre och mer nutida, säger Per-Johan Persson.

I Östgötateaterns uppsättning spelar Willy Boholm mannen och Liselott Lindeborg gör kvinnan, föremålet för hans heta känslor. Mitt i frieriet – som spårar ur i ett gräl om betesmarker och hundar – hamnar hennes son spelad av Per-Johan Persson själv. Att regissera och spela i en och samma föreställning har varit knepigt, berättar han.

– Det önskar jag inte min värsta ovän. Men Willy och Liselott är rutinerade och har kunnat hjälpa till litegrann. Sedan har jag använt en videokamera som vi kallar Ingmar Bergman. När vi har repeterat har vi tittat på film efteråt och justerat och så.

Ett frieri ingår i projektet Kultur för äldre, som Östgötateatern driver tillsammans med Regionförbundet Östsam och Östgötamusiken, med stöd från Kulturrådet. Målet är att tillgodose äldres behov av dans, teater, musik, lyrik och andra kulturformer.

– Det är fint att det är uppsökande. Vi kommer till dem som har svårt att själva ta sig till teatern, säger Per-Johan Persson.

Han har tidigare skrivit och regisserat "Så länge du har lust" för Östgötateatern, även den var en del i samma projekt.

"Ett frieri" fick ett gott mottagande på premiären i Åbyknuten, med mycket skratt och glada miner efteråt.

– Den var bra. Det är kul att hör folk som munhuggs, man känner igen sig lite, säger Signhild Jonsson från Graversfors, som kom till föreställningen med maken Folke.

– Det här är ett väldigt bra initiativ. Vi såg även den tidigare föreställningen, som också var bra, fortsätter hon.

Enligt Per-Johan Persson har det varit stor efterfrågan på föreställningen som nu går på en turné till totalt 16 olika äldreboenden, träffpunkter och aktivitetshus runt om i länet.

– Vi hade kunnat spela hur mycket som helst. Bara vi hade fått plats, men föreställningen behöver viss yta där vi ska spela, säger Per-Johan.

Hur känns det inför turnén?

– Det känns jätteroligt att det är dags. Det är ett ju kort stycke på 35 minuter, men det rymmer en hel del. Mänskliga tillkortakommanden och svagheter. Det handlar om att inte våga säga saker som man borde säga för att man är rädd att få ett nej. Ibland är det som att man ska dö om man får det där nejet. Men livet går vidare ändå. Det är ett drastisk och roligt stycke, man får skratta mycket.

Och det behöver äldre?

– Inte bara äldre. Det måste alla människor få göra. Annars blir det som på Charlie Hebdo. Skrattet är asviktigt, oavsett ålder och plats.