Ingen har missat att fenomenet från USA med clowner som skrämmer folk har nått Östergötland. Bland annat ska en kvinna ha dödshotats av en person utklädd till clown i Skänninge i förra veckan och lekande barn i Krokek skrämdes på söndagskvällen av en skäckinjagande clown.
– Det är jättesorgligt. Jag tror inte att de här människorna tänker på vad de kan åstadkomma, säger Ann-Louise Persson Hall, från kulturföreningen Glädjespridarna i Norrköping.
Läs mer: 70 clownlarm på ett dygn.
Ann-Louise Persson Hall är utbildad teaterpedagog och har i fyra år arbetat som clown inom vården. Hon menar att de personer som maskerar sig för att skrämma, hota och skada inte är några clowner – och inte heller ska förväxlas med seriösa clowner.
– Det är viktigt för oss att markera skillnad. De är inte riktiga clowner och har ingenting med mitt yrke att göra. För att vara clown måste man vara tränad. Det är inte bara att klä ut sig och köpa en färdig mask på Buttericks.
Att vara rädd för clowner är inget nytt. Många filmer använder skrämmande clowner, och den mest kända är Pennywise (eller Snåljåp på svenska) i filmatiseringen av Stephen Kings bästsäljare "It". Ann-Louise Persson Hall har också mött människor som är clownrädda, vilket varit ett hinder i hennes arbete.
– Framför allt vuxna och ungdomar kan vara rädda för att de har sett läskiga filmer med clowner som dödar och torterar. Vuxna kan också hålla undan sina barn för att "de är rädda för clowner". Man får övertyga dem om att vi är jättesnälla clowner.
– Och så kommer det här. Jag har inte följt rapporteringen så noga, och kan inte förstå motiven bakom att personer springer runt och skrämmer folk. Förmodligen tar de bara en läskig mask. Jag vet inte.
Läs mer: Misstänkt clown under altan.
Ann-Louise Persson Hall brinner verkligen för clownen. Hennes egen figur heter Doris och är en genomsnäll hemmafru, sminkad så att minspelet i ansiktet syns och kommunikationen fungerar. I arbetet möter Ann-Louise människor i livsskeden där skrattet och glädjen behövs som mest – på äldreboenden, sjukhus och asylboenden. Det är ett yrke som ställer krav på stor empati och lyhördhet.
– När jag började som sjukhusclown kände jag direkt: "Det är det här jag ska göra". Jag får vara rolig, sjunga, dansa och vara galen. Men det handlade också om att hjälpa svårt sjuka barn, en del av dem jag mötte var döende.
Ann-Louise Persson Hall arbetar inte längre som just sjukhusclown, men har många starka minnen från den tiden och berättar om flickan som kom upp med droppställningen för att dansa med henne. Och om pojken som inte vågade gå efter en operation, men glömde bort sig när han började leka med clownerna.
– Det kändes så stort att få vara med om.
Blir du arg på dem som sprider clownskräck?
– Jo. Vi har det jobbigt ändå. Vi har vårdclowner i Sverige och de är accepterade på barnsjukhus, men vi har fortfarande svårt att nå ut till andra. Vi ligger långt efter många andra länder i världen, där man har clowner på fängelser, psykiatriska avdelningar och alla möjliga ställen.
Läs mer: Clown med yxa.
Ann-Louise var själv engagerad i satsningen med clowner inom äldrevården för att nå exempelvis dementa och höja deras livskvalité. Trots att projektet var framgångsrikt i två års tid – fick det ingen fortsättning efter 2014.
– Vi fick höra från personal på äldreboenden att de äldre hade blivit friskare, gladare och de är framför allt lugnare. Det visar att det funkar. Även studier gjorda utomlands visar positiva resultat. Men det fanns inga pengar att fortsätta projektet.
– Clowner kan användas för få kontakt med människor som har det svårt. Det kan vara personer som är gamla, har ont, har ett drogmissbruk eller lever isolerade på en flyktigförläggning. Där kan clownerna hjälpa till, låsa upp och skapa en kontakt med en annan människa. Men då kommer det här fenomenet tyvärr emellan oss och dem vi möter, som har sett på tv att clowner är läskiga, säger Ann-Louise med en suck.