Bokslut

I den lilla skrivarlyan på Petter Swartzgatan döljs väggytan av böcker från golv till tak och hustrun Ingas tavlor. En del av hyllmetrarna kräver Sven Wernströms egna, rika, produktion. Men banjon och andra instrument hänger också där, och skvallrar om det grundmurade musikintresset. Vi sätter oss vid köksbordet och Sven kan inte låta bli kuverten med fönster - befarade räkningar, som visar sig vara utbetalningar och tecken på nya tider. - Förr kom det 60 000 kr från förlagen och biblioteken på hösten. Nu kom 500 kr från förlaget och 5 000 från biblioteken, konstaterar han. ✍ ✍ ✍ Framför oss ligger den senaste boken, Ett författarliv, som kommit ut på Murbruks förlag och bygger på tre häften som i slutet av 1990-talet gavs ut i serien Veckans Bok. Sven berättar i boken öppenhjärtligt om sin uppväxt och sitt liv, men också om sin syn på samhället och besvikelsen över socialdemokratin. - Idag är det som vilket liberalt mittparti som helst. Men "Ett författarliv" är ingen självbiografi - den är en roman och blandar verklighet och påhitt. - Jag började skriva mina memoarer och den första delen är väldigt självutlämnande. Men sedan tänkte jag: Ska jag nu skriva om min dotter och min hustru? - Mitt och Ingas äktenskap är så odramatiskt och lyckligt att det tyvärr inte blir någon roman av det, säger Sven med sin sedvanliga, sträva, ironi. Inga studerade konst i Paris samtidigt som studentprotesterna pågick 1968. I romanen låter Sven henne försvinna i den franska huvudstaden. Sven Wernström förklarar att han alltid "haft svårt att hålla sig till sanningen". Därför gav han upp sin bana som journalist på Folkbladet 1945. ✍ ✍ ✍ Mest känd är han för sin romansvit om Trälarna som tog honom tio år att skriva. Det var en reaktion på svensk historieskrivning och dess fixering vid kungar och regentlängder: "En gång ville jag göra något stort. Vända uppochner på historien. [...] Framför mej såg jag ett stort berättelsebygge. Vår historia sedd underifrån, ur de fattigas synpunkt. En berättelse från varje århundrade med början i tusentalet vid vikingatidens slut. [...] Jag skulle inte nämna klasskampen jag skulle visa upp den."
- Jag träffade Vilhelm Moberg som berättade hur man skulle göra. Att skriva historiska berättelser är inte att skriva vad som hänt, utan vad som kunde ha hänt. - Man ska plugga upp sig, vara säker på historiska fakta, sedan kan man dikta och hitta på. Det kändes som en väldig befrielse att jag kunde skriva om Sveriges historia sedd underifrån, berättar Sven. Hur ser du på Trälarna idag? - Det är en av de få grejer jag är nöjd med. Du läser inte gärna om dina böcker har jag hört? - Nej, inte gärna. Jag är inte nöjd med alla. De första böckerna är förskräckliga... herregud. På väggen ovanför banjon finns omslaget till Svens allra första bok "Flygkamraterna" och han suckar över omslaget. - Jag skrev om ett dubbeldäckat flygplan, och så ritar dom ett sånt där plåtschabrak! Som alla grabbar hade jag läst böcker om flygplan så jag kunde det teoretiskt. Jag låg också i flyget i lumpen, men jag var på marken - som skrivbiträde. Då skrev jag sådana här böcker. ✍ ✍ ✍ De första böckerna skrev Sven när han gick på Marieborgs folkhögskola. Där träffade han sin Inga som skapat många av bokomslagen och betytt mycket för hans författarskap. - Jag har aldrig släppt en rad utan att jag läst den för henne först. Hon har räddat mig från många dumheter och det är jag glad åt. Hon är inte akademisk och det är jävligt skönt. Hon är en klok tjej från underklassen. Hennes pappa var diversearbetare. Själv kommer Sven från en arbetarfamilj på Södermalm i Stockholm. Pappa Gunnar skrev visor, spelade fiol och mandolin, och var typograf till yrket. Men under krisåren på 30-talet var han arbetslös. - Morsan levde i en ångest över att inte kunna köpa mat. Den gav mörkrädsla hos mig själv. - Farsan var en skicklig schackspelare. När vi inte hade matpengar gick han ibland ner till Aristo på Hornsgatan och spelade schack om en krona han inte hade. Sen kom han hem med falukorv. De bodde i en mörk enrummare på Högalidsgatan. Senare flyttade de till en lägenhet med två rum och kök högst upp på Skinnarviksberget, med utsikt över Riddarfjärden. Sven minns att månadshyran var 75 kr - i dag säljs de lägenheterna för miljonbelopp När Sven slutade skolan 1940 blev han springschas ett år. I Författarliv skriver han om bensinransonering och att bilarna försvann från gatorna. ✍ ✍ ✍ Efter en vurpa på Västerbron med en tvåhjulig paketcykel, då Beckers brevpapper olyckligt fladdrar ut över Riddarfjärden, vände Sven i pappans fotspår och fick arbete som lärling på Aftonbladets sätteri. - Det var en trivsam miljö med alla slags typografer - det var ett konstnärligt yrke. Där jobbade också Stig Malmberg. Vi skrev böcker tillsammans, vartannat kapitel. - Söndagar var tidningen gjord klockan tolv, men sportresultaten kom inte förrän 15-16. Vi hade eftermiddagen på oss att skriva böcker. Då skrev vi under pseudonym. Men dom vill jag helst glömma bort. På tidningen blev Sven bokombud för FiB-böcker som låg tvärs över gatan - det blev vägen in i vuxenlitteraturen. - Om man sålde bra fick man en premiebok. Den första jag fick var "Trägudars land" av Jan Fridegård. Bland annat skrev han djurböcker åt Wahlströms som sålde bra och han fick en stor läsekrets som följde med när han började skriva annat. Besök och möten med unga på ungdomsgårdar var betydelsefullt för honom. - Det gav material att skriva mina första riktigt bra böcker. "Gården" och "Rebellerna", men jag fortsatte med djurböckerna av ekonomiska skäl, berättar Sven. Nästa år fyller Sven 85 och nu lägger han romanförfattandet på hyllan. Men han fortsätter skriva krönikor, artiklar - och samhällskritiska visor. Dessutom arbetar han med debattboken "Bästa Sverige!", där han använder recensioner som varit publicerade i Folkbladet genom åren.

Information till våra läsare

Bokslut

Sven Wernström är aktuell med "Ett författarliv", en i stora delar självbiografisk bok om en åldrande författare. - Det är min sista bok, säger han själv.