Under de här 15 åren har hon skapat sig en artistisk bild som en oerhört duktig sångerska, men knappast särskilt mycket mer. Bilden av Sanna Nielsen som person är att hon är väldigt helylle, en vanlig tjej med båda fötterna på jorden. Mer än så har hon egentligen aldrig kommunicerat vare sig från scen eller i någon form av uttalanden.
Därför kan det tyckas som en god föresats att, som hon själv berättade i fredagens Folkbladet, ge sig ut på turné och berätta anekdoter från karriären så att publiken kan komma henne lite närmare in på livet.
Så mycket närmre kommer vi dock inte. Det mest uppseendeväckande torde väl vara att sångerskan tidigt förkunnar att hon gärna bjuder på att folk kallar henne för präktig. I övrigt är manuset ganska platt och tämligen ytligt. På sina håll aningen präktigt om man så vill.
Därför blir det bäst när hon koncentrerar sig på att sjunga.
Sanna Nielsen har en fantastisk röst och den tillåts glänsa hela vägen från inledande Celine Dion-covern I Drove All Night, via Svensktoppsdebuten En liten fågel till avslutande jätteballaden Empty Room.
Det bjuds på material från senaste skivan I’m in Love och så förstås en hel rad med låtar som Sanna Nielsen sjungit i Melodifestivalen genom åren. Trots detta har showen svårt att lyfta. Om man nu kan kalla det show. Några blinkande lampor, högklackat och två klädbyten är lite väl sparsmakat för att den riktiga showkänslan ska infinna sig.
Sånginsatsen är bra, men i övrigt känns det hela, precis som manuset, aningen platt. Det är inget fel på kompbandet, men det är heller inga musiker som skänker det där lilla extra och i och med det snäva låtfokuset blir det också lite enkelriktat. Kanske hade det känts lite mer personligt och eget om Nielsen haft modet att väva in fler tolkningar av sina gamla favoritlåtar istället för att promota nya skivan och gamla schlagerdängor.
Men det finns höjdpunkter.
Sångerskan bekänner att hon haft väldigt svårt för att spela upp egenhändigt komponerade alster för andra och starkast intryck gör hon med den egna biten Not Afraid To Love i vilken hon dessutom kompar sig själv vid keyboarden. Starkt.
Riviga Demolition Woman är snärtig och den svenska varianten av världshiten Time To Say Goodbye naturligtvis vacker. Precis som publikfavoriten "Empty Room".
Men någon ny bild av Sanna Nielsen bjuds vi alltså inte. Här är det samma ofarliga helylletjej med samma tillrättalagda låtmaterial som gäller. Den enda skillnaden att det nu pågår i en och en halv timme istället för snuttifierade stunder i mediebruset.