Äntligen dags för Strauss storverk

Det är första gången detta enorma orkesterverk framförs i Norrköping. Mastodontprojektet kom till på initiativ av chefdirigent Michael Francis, som ville uppmärksamma Richard Strauss lagom till 150-årsfirandet av den banbrytande tyske tonsättarens födelse. Men Michael Francis ska bli pappa i dagarna, och istället leder nu den franske dirigenten Marc Soustrot orkestern genom detta känslosvallande stycke.

– Han är väldigt emotionell, det är en sorts signum för honom. För oss musiker är han en riktig vitamininjektion. Man riktigt känner hur orkestern suger i sig allt det emotionella. Det passar hur bra som helst till den högromantiska stilen. Han tar ut allt som finns i verket, som är rena guldgruvan av känslor. Men det kräver även intellekt, för det är extremt komplext, säger Henrik Jon Petersen.

Norrköpings Symfoniorkester har fått förstärkning från Svenska Kammarorkestern från Örebro som för närvarande saknar konserthus – då det byggs om. Det behövs ett sådant kollegialt samarbete för att kunna framföra ”EinHeldenleben” (1898, ”En hjältes liv”).

– Det är jättehäftigt med det stora antalet musiker på scenen. Annars är det bara de stora orkestrarna förunnat att kunna spela sånt här, säger Henrik Jon Petersen.

Han berättar att första repetitionen drog igång med många glada återseenden.

– Det är ett litet skrå, så vi känner till varandra ganska väl och många har studerat ihop.

Violinisten Henrik Jon Petersen är konsertmästare, vilket betyder att han är orkestermusikernas främste representant och ledare. Men han får även en ordentlig prövning i ett ytterst svårspelat konsertmästarsolo som är lika känt som ökänt.

– Det går bra och alla är nöjda, även jag själv, men sedan vill man alltid försöka prestera lite bättre.

Han har ägnat oändligt antal timmar i övningsrummet för att finslipa alla detaljer, men även de andra musikerna har övat hårt inför denna orkestrala hjälteberättelse.

– Den är full av utmaningar. Det mest uppenbara är att den är tekniskt väldigt svår och krävande för varje musiker. Men sedan handlar det också om att göra själva verket till ett drama. Det är nästan som att gå på en film, så fantastiskt talande är musiken. Man kan nästan se hjälten framför sig, särskilt om man läst på lite om verket.

Och hjälten som omtalas i stycket är ingen mindre än – tonsättaren själv.

– Ja, han lär ha sagt något om det. Han var inte så blygsam, skrattar Henrik Jon Petersen.

– Solot jag spelar är hjältens kompanjon. Jag har läst att han sagt att det var hans fru. Solot är väldigt komplext, ena stunden busigt och nästa totalt seriöst. Det går slag i slag. Han uppskattade att hon var så ombytlig och otråkig. Det är en härlig hyllning som är hemskt kul att spela. Tänk om alla människor skulle vara så intressanta!