Den som väntar på något gott, heter det. Och Jill Johnsons succéshow, som tidigare spelats på Hamburger börs och Rondo, får vi vänta på till nästa söndag. Hon tvingades ställa in i Norrköping i slutet av februari då hon hostade bort sin röst.
– Det är så fruktansvärt tråkigt att behöva ställa in, för man vet att det drabbar så många. Man känner sig skitliten då, säger Jill Johnson på telefon.
Hennes show beskrivs som rockig, fartig och bred. Den bjuder på ett musikaliskt smörgåsbord med godbitar från karriären.
– Jag brukar öppenhjärtigt säga att jag har kommit undan med väldigt mycket. Det är egentligen inte klokt. Jag har sjungit schlager, slagits för countryn, sjungit storband med Anders Berglund och svensk pop med Mauro Scocco. Den röda tråden i den här showen är bredden av musik.
– Sedan har jag med en sång till mina döttrar som får vuxna människor att gråta. Det är högt och lågt. Jag bjuder på mig själv, även om jag inte direkt talar ut om några livskriser så blir det personligt. Man kan skratta och känna igen sig. Det ska vara drag och vi vill överraska. Det tycker jag att vi gör i den här showen.
Helt nyligen släppte Jill Johnson duettalbumet ”In Tandem” tillsammans med tidigare hemlöse gatumusikanten Doug Seegers. Det var hon som upptäckte honom under inspelningen av ”Jills veranda” 2013.
– Sedan vi möttes i Nashville hade vi inte fått så mycket chans att göra så mycket ihop. Före jul föreslog han att vi skulle göra en duettplatta och vi spelade in i Nashville i januari. Jag ville att han skulle ta mig till countryns riktiga rötter. Soundet är väldigt traditionell americana, med lite gospelflirt. Det är avskalat, inte alls poserat. Nära och luftig country.
Efter turnéstopp i Norrköping och Stockholm är det återigen dags för Jill att lämna Sverige för att spela in en ny säsong av ”Jills veranda” i Nashville. Programmet är en framgång och har belönats med tre Kristallen-statyetter.
– Det är svårt när man sitter som initiativtagare till något och säga vad folk har berörts av. Men jag tror och hoppas att vi lyckades hålla det så pass genuint och trovärdigt att man blev berörd av människoödena och de svåra livsfrågorna som speglades i musiken. Kanske är det också ett program som tillåts att inte hålla sig inom ett format. Gästen styr programmets händelser, vilket gör att det tår en säsong till. Det finns nya artister, historier och ämnen att djupdyka i.
Hur känns det att sticka dit igen?
– Jag är så glad för förtroendet. Nu när jag gjort krogshowen 132 gånger längtar jag efter motsatsen. Jag vill till en veranda och en gitarr. Det är så jag har byggt upp hela min karriär. Jag har jobbat i kontraster. Det är också så jag lever, nära min familj i en liten stad. Det är skillnaderna där som jag går igång på.
– Men visst blir det lite tråkigt och ångstfyllt att ta farväl av ensemblen. Att vi är på sluttampen av turnén känns väldigt tydligt, man börjar utmana varandra till max och man gör idiotgrejer. På senaste konserten stod jag med tre mickstativ framför mig för att jag hade flyttat dit dem utan att jag tänkte på det. Jag och publiken skrattade i tre minuter. Det är underbart!