Det är inte helt lätt att få grepp på Den svenska björnstammen. De är sju unga män som delar ett långt bandnamn, men egentligen mer ett kollektiv än ett band, mer en kreativ verkstad än en samling musiker. Deras singel "Vart jag mig i världen vänder" kom i juni och gick snabbt upp som etta på Itunes och Spotifys topplistor. Bakom sig hade gruppen två ep-skivor innehållande en extremt dansant och lätt igenkännlig mix av pop och techno. Soundet på singeln innebar ett avsteg från de tidigare låtarna.
- Den innehåller egentligen bara en synt, resten är akustiska instrument. Det var många som sade till oss att låten kunde bli stor om vi gjorde si eller så, men vi ville inte göra det förväntade. Jag tror att folk ofta underskattar publiken, säger Kim Dahlberg.
För bandet blev låtens genomslag en total överraskning. Singeln har precis sålt guld och spelas flitigt i radion, både i Sverige och i Finland.
När TT Spektra träffar Björnstammen har de just gått in i studion för att påbörja arbetet med sitt debutalbum. Eller studio och studio. Gruppen har hyrt ett gammalt hus i utkanten av Norrköping och släpat in mixerbord och utrustning. Här ska de bo och arbeta under de närmaste sex veckorna. Att deras senaste singel blivit en hit betyder inte att gruppen känner press. Snarare tvärt om.
- Det är mest skönt. Jag tror att det betyder att folk kommer att ge oss fler chanser. De som gillar "Vart jag mig i världen vänder" kommer kanske att lyssna några extra gånger på våra låtar, säger Kim Dahlberg.
Att släppa sin första skiva med en hitsingel i ryggen är drömläge för vilket band som helst. Där står Den svenska björnstammen i dag. Var de kommer ifrån är inte riktigt lika lätt att reda ut.
- Vi är sju personer och det här började nog på sju olika sätt. Jag minns när jag träffade var och en, men när vi blev ett band det minns jag inte, säger Åke Olofsson.
Central i Den svenska björnstammens skapelsemyt är Norrköpings konsthall som gruppen bildade och drev från 2004 till 2009. Där genomförde de sina första projekt och träffade Slagsmålsklubben, som de senare turnerade med. Petter Frisendahl sammanfattar konsthallens betydelse i det enda ordet "allt". Mattias Göransson utvecklar:
- Det här är väl ingen större hemlighet längre, men vi drev den med medel från kommunen och det slutade med att vi bodde där eftersom vi inte hade någon annanstans att bo. Det betydde att vi umgicks hela tiden så att vi kunde göra våra första grejer.