Har du hört The Four Seasons? Jo, det har du. Om du nu inte bott under en gammelgran i femtio år och stoppat kottar i öronen. Om vi säger ”Can’t Take My Eyes Off You”. Det ringer nog en klocka?
Det är 60-tal, New Jersey. På den platsen, som till och med Frihetsgudinnan vänder ryggen åt, som det heter i musikalen, bildas kvartetten The Four Seasons. Men början blir lite trög när alla bandmedlemmar ska hitta varandra där under gatlyktan i Newark. När de väl gör det uppstår förstås ljuv musik (läs stämsång).
Berättartekniskt tar man fasta på de fyra årstiderna, och vi får historien omväxlande av de fyra killarna i bandet. Det sker på ett sätt som ger förståelse för deras olika perspektiv och en bild av deras enskilda roller i bandets historia.
Allt tecknas ganska ytligt, med ett kul manus som även driver med dåtidens musik, som ju kunde vara ganska tramsig. Bland annat skojar man till låtskrivargeniet Bob Gaudios töntiga ungdomshit ”I WearShort Shorts” med korta glittershorts och rockringar.
Robert Rydberg har bra komisk tajming i rollen som basisten Nick Massi, men kul är också t ex Stefan Clarin som bandets excentriske producent (och hjärnan bakom idén att dubbla Frankie Vallis röst, vilket bidrog till bandets unika sound).
Soundet må vara ljust, gulligt och smäktande, men gruppens historia är mörk och problemkantad. Fängelsevistelser, pengabråk och skilsmässor. Men trots allvarliga frågor om framgångens pris lyckas musikalen aldrig beröra på djupet.
Den mest gripande scenen, när Frankie Vallis dotter Francine dött i en överdos, förstörs när Rafael Edholm kliver in som präst. Och det hade inte varit ett problem, om Edholm inte nyss var maffiaboss. Kastet mellan ytterligheter blir lite väl tvärt.
Jersey Boys blir en underhållande musikhistorielektion om det band som var USA:s svar på The Beatles. I dag sitter vi med Billboardettorna som facit på hand. Då är det spännande att höra att ”Sherry” skrevs på en kvart. Och ingen kan väl tro att kvartettens låtskrivargeni Bob Gaudio fick tjata på radiokanaler och skivbolag för att få ”Can’t Take My Eyes off You” inspelad och spelad.
Bruno Mitsogiannis, som spelar sångaren Frankie Valli, bländar publiken när han sjunger låten i andra akten. Den är ett av hans paradnummer, men han bär en stor del av musikalen på sina axlar. Särskilt i andra akten, där Bruno ”Frankie” Mitsogiannis sjunger mycket solo. Det är en grabb med gudabenådade stämband.
Musiken är den här musikalens styrka, trots att en del av låtarna är daterade. Vi får många imponerande uppvisningar i stämsång och spattig dans, av en kvartett som är alltigenom samspelt. De fyra killarna utstrålar också att de trivs på scenen tillsammans. Man blir stolt som Norrköpingsbo. Det är bara att konstatera: De östgötska affischnamnen levererar och David Lindgren likaså. Kanske kan det bli en succé förlängd till – fyra säsonger...?
Så bra var boysenBruno Mitsogiannis, 4 av 5
Bruno briljerar i sången, och klarar galant utmaningen med Fankie Vallis säregna sång och falsett. Bär en stor del av musikalen på sina axlar och gör flera starka solonummer. Skådespeleriet är helt okej, men det är inte där största styrkan ligger.
Peter Johansson, 4
Gör Tommy De Vito, gruppens motor och streetsmarta bad guy. Han förskingrar, begår brott och charmar. Peter Johansson har glittret i ögonen och ett genomtänkt kroppsspråk ner i minsta handrörelse. Ger ett säkert intryck och får fin publikkontakt.
Robert Rydberg, 3
Har en utvecklad komisk tajming, men ger ett lite kantigt intryck på scenen. Värnar om detaljerna, som att basspelet verkligen ska se äkta ut.
David Lindgren, 3
Spelar låtskrivaren och klaviaturspelaren Bob Gaudio, oskuldsfull men genialisk. Ett lite forcerat skådespeleri, där replikerna inte får tid att landa. Men sången sitter.