På scenen framför orkestern stod stabile chefsdirigenten Michael Francis och under en stor del av programmet suveräna sopranen Lisa Larsson.
Inledningen med Magnus Lindbergs tungt vägande Chorale gav liksom riktning åt resten av programmet när vi hörde breda sjok av klanger flyta omkring likt ett isflak som lösgör sig. Tematiken från Bachs koral ur Kantat nr 20 strävade efter det slutackord som till sist lade sig behagligt stabilt och befäste tematiken – Es ist genug!
I Rolf Martinssons fräscha och texttrogna tonsättning av Tagores diktsamling Trädgårdsmästaren fick vi höra sopranen Lisa Larsson som deklamerade, sjöng och formulerade de fem dikterna på ett alldeles utsökt sätt. Hennes slanka stämma med blåtonad kolorering gav den perfekta gestaltningen av en text som i sig är mångbottnad. Hon presenterar en både detaljerad och genomtänkt illustration när hon med röst, blick och scenisk skärpa ger texten liv och kropp. Det finns en dramatisk nerv bakom det strama deklamerandet som ger en extra dimension åt Tagores text i Martinssons klädnad. Jag gillar speciellt hennes sätt att med minimal ställtid göra supersnygga och kontrollerade registersvällare utan märkbar påverkan på skärpan i rösten och den texttrogna tolkningen.
Efter paus spelades Mahlers Symfoni nr 4 G-dur – skenbart monumental musik i en finlemmad struktur. Här fanns det en bärighet i orkestern som gav skönt gung åt symfonin som inleddes kraftigt rubaterad, nästan kokett. Ur detta växte detaljerna fram och balansgången gick mellan en eruptiv klangmassa och slanka piruetter. Den andra satsen fick en lätt dansant touch mitt bland tunga omgivningar och i den tredje satsen vann cellostämman på stilpoäng! Väl över i finalen äntrade återigen Lisa Larsson scenen och sjöng ur folkvise samlingen Des Knaben Wunderhorn så vi önskade oss till de sällare jaktmarkerna -eja voro vi där! Här plockade hon fram romansrösten och med glöd i blick och stämma spikades text och ton. Orkestern svarade med eldunderstöd.