Älskade klassiker var rubriken på torsdagens konsert i De Geerhallen, som dagen innan spelats i Linköping. Det var tre tydligt profilerade verk som plockats fram, var och en med sin speciella charm och musikaliska dräkt.
Kvällens klo var Haydns Cellokonsert nr 1 men inte långt därefter kom Rachmaninovs Symfoni nr 2. Snarare kan man nog säga att det var dött lopp för det Haydn vann på ett stramt kammarmusikaliskt framförande tog Rachmaninov igen på det lödiga orkesterspelet.
Nåväl, cellisten Pieter Wispelwey tog sig an konserten med ett luftigt spel, lätthet i avstampen och avsmalnade fraseringar. Det fanns kärna i tonen och botten i uttrycket som ledde till smidiga överlämningar av den musikaliska stafettpinnen.
Dirigenten Rafael Payare plockade fram energin och intensiteten i musiken och lät musklerna stå på tillväxt – en välgörande hållning till musik som annars kan bli mer svulstig än den mår bra av. I den inställningen möttes alla medverkande och den vildvuxna kadensens tjusiga uppgående i orkestermattan vittnar om ett väl fungerande samspel.
Rachmaninovs Symfoni nr 2 är en komposition med fyra satser som bara växer och utvecklas utan att känna några gränser. Ikväll var det den tredje satsen, ett adagio, som helt tog musten ur församlingen. Här fanns överlag en generös, mättad klang med täta stråkar som anlade en ömsint botten. På det lades ett finlirande träblås och stadigt bleck som inte bad om ursäkt.
Den första satsen spelades med handbromsen i och stängda spjäll, något som triggade igång fantasin och leddes över i ett allegro molto med behagligt kluckande blås. I finalen, ett praktfullt allegro vivace, öppnades äntligen alla spjäll på vid gavel och symfonin fick ett tätt och alltigenom värdigt avslut.
Konserten inleddes med Schumanns uvertyr Manfred som fick ett stramt framförande med dynamiskt driv och mullig klang.