Lycka och romantik förvisso men även avsked och uppbrott låg i luften i De Geerhallen då Michael Francis för sista gången äntrade podiet i egenskap av chefdirigent. Programmet för kvällen var av det riktigt gedigna slaget och framförandet tog stundtals andan av publiken.
Konserten inleddes med Mutations from Bach av Samuel Barber. Stycket är komponerat för en knippe blåsare vilandes på en puka och bygger på koralen Christe, du Lamm Gottes. Barber har sedan utvecklat , eller snarare invecklat, Bachs tematiska musik till att ge sig ut på vindlande och okända stigar. Ensemblen presenterade en behaglig och dynamisk tolkning utan alltför mycket sakral tyngd. Allvaret fanns i helheten.
Därpå följde Passacaglia och fuga c-moll av Bach i orkesterversion av Stokowski. Här hörde vi en fulltalig orkester spela slankt lik en kammarensemble, försiktigt och intimt i ett väldigt flöde. Michael Francis höll emot och manade på alltefter behov. Musiken hämtades upp från djupet och formulerades försiktigt och ömsint. Brasset utgjorde bottenplattan och sedan byggde man vidare därifrån. Jag gillade hur musiken tilläts just vara tung utan att den blev dyster.
Efter paus fick vi oss 70 minuter Mahler till livs, nämligen med dennes Symfoni nr 5 ciss-moll. Från inledningen med trumpetens sorgmarsch till den jublande finalen hinner vi uppleva en rejäl exposé över tonarter, instrumentgrupperingar, solister, ja alla parametrar vi hittar i en så storslagen symfoni.
Första satsens kraftfulla markerade rytmer med effektfullt bakåtlut visade direkt på riktningen. Visst ska vi framåt men inte på bekostnad av stabiliteten. Klangen var omfamnande och detaljrik. Över i scherzot hörde vi flera riktigt välsittande blåsarsolon mot vässat stråk. Det undersköna Adagiettot hade först svårt att hitta stabilitet men snart spelade stråket som en enda man i ett flytande, smått impressionistiskt musikaliskt landskap. Det senare kolorerat av harpan!
Det väl upparbetade Rondot tog sedan över med varm och mild klang som nästan upplevdes sordinerad. Den avslutande koralen fick så fäste i ett mäktigt, mättat och riktigt jublande framförande.
Orkesterns chefdirigent Michael Francis slog så av orkestern för sista gången efter väl utfört värv.