Ett välsittande och gediget program framfördes i onsdags kväll när Symfoniorkestern grep sig an den symfoniske giganten Allan Pettersson och dennes Symfoni nr 7. Därtill uruppfördes de 207 takter man hittade efter Petterssons död på det som skulle kunna ha blivit Symfoni nr 17.
Den 7:e Symfonin är ett eget begrepp i sin genre. Monumental men samtidigt smäcker. Tung och kompakt men ändå läckert lättfotad. Norrköpingssymfonikerna spelade sin Pettersson innerligt och med ödmjuk framtoning, intensivt närvarande och med stor dignitet. Orkesterklangen var varm och samlad där dynamiska djupdykningar med tvära kast övergick i brutala passager och eldfängda utflykter. Lika snabbt svalnade musiken ner till snyggt välsvarvade reliefer.
Det fanns en intensivt massiv botten i orkestern på vilken de olika instrumentgruppernas säregna profil kunde speglas. Ett riktigt glödhett stråk och mustigt bleckblås fick krydda av träblåsarnas energi. Dirigent Christian Lindberg jobbade med högoktanigt bränsle i slagen.
Det fragment som skulle blivit Petterssons 17:e symfoni avslöjade en kärv, ja nästan karg inledning där de melodiska vindlingarna visade en riktning mot ett fysiskt och konkret tonspråk. Heder åt de som bestämde sig för att inte fullborda symfonin utan helt enkel lämnar till eftervärlden att skapa sig sina egna musikaliska bilder.
Mitt emellan de båda Petterssonverken framfördes Piazzollas De Fyra Årstiderna, en livsbejakande konsert för stråkorkester och bandoneon. Virtuos på detta ovanliga dragspelsliknande instrument var Jens Lundberg. Med läcker elegans tog han sig an denna blåtonade musik med tangon som grundbult och visst svängde det. Roligt att lyssna på var det också och tankarna kastades mellan högt och lågt. Lundberg spelade med auktoritet och ett balanserat uttryck mot en stråkorkester som backade upp som den mest dansanta av tangokavaljéer.