Allan Petterssons helt unika och mycket sällan framförda Violinkonsert nr 2 fick ett framförande med aldrig sinande energi. Det var som en lång symfonisk aria utan ord men fast grundad i texten från kompositörens Barfotavisa, den som lyder ” Herren går på ängen mest ibland tistlar”.
Den melodiska skönheten liksom rann ut ur den musikaliska massan genom solisten Ulf Wallins märgfullt mustiga spel. Mot den tunga storformen och massiva orkesterklangen steg en slank men mycket kärnfull och fokuserad violinstämma. Wallin spelade måleriskt och den befarade upplevelsen av en solostämma helt uppslukad av orkesterklangen kom på skam. Snarare reste sig solostämman med auktoritet och självklart integrerad i orkesterspelet. Jag tänkte på det hela som ett stort verk för dubbelkör där orkester och solist representerar varsin kör som ger och tar för mesta musikaliska upplevelse.
Den nästan timslånga konserten löper på i en helhet utan satsbeteckningar eller pausvila. Dock kunde man efter drygt halva framförandet ana en generalpaus som erbjöd en nystart för lyssnarörat. Det blev som en lufthålspermission för att samla ny kraft och finna nya vägar in i lyssnandet. Nu serverades vi riktigt vackra passager. Wallins framförande präglades av enkelhet och elegans och det ställt mot det storslagna orkesterspelet blev till en lyckad korsbefruktning.
Christian Lindberg har med Norrköpingssymfonikerna påbörjat ett gediget arbete med att spela in merparten av Allan Petterssons orkesterverk i det som kallas ”The Allan Pettersson project”. Under kvällens konsert fick de därför motta Allanpriset 2017 från 15-årsjubilerande Allan Petterssonsällskapet.
Efter paus framfördes Symfoni nr 2 av Jean Sibelius. Den första satsen hade extra mycket kraft, tungt och ljuvligt kladdig med stort brett legato som grundinställning. Den andra satsen inleddes med snabb utväxling, klangskönt och mörkt med smått aggressiv dynamik. Här fanns inga transportsträckor och jag gillade det oborstade framförandet som inte bad om ursäkt. Lindberg dirigerar därtill lite flaxigt men funktionellt vilket gör upplevelsen flerdimensionell. Genom det åstadkommer man rätt balans mellan underskön klangprakt och sältan i uttrycket. Finalen blev ett glädjerusigt Allegro moderato med svärta i konturerna men glädje och tacksamhet som grundfärg.