Det var både trevligt och uppbyggligt. Ett rekviem så här på glänt till stilla veckan går ju att motivera med lite god vilja och sett ur ett rent musikaliskt perspektiv så står ju Faurés undersköna "Requiem" på egna ben. Det vilade en mjukhet med skimrande förtecken över Michael Francis tolkning, någonting som den stora kören tagit till sig och varsamt formulerade text och ton. De mjuka konturerna låg som ett genomgående tema över framförandet när jag tänker på körsången som i huvudsak klingade tät och elastisk. Visst hade man kunnat önskat sig lite mer bett och krydda mellan varven men nu tror jag inte Francis var ute efter det. Gott så!
Betydligt mer vässade toner fick vi i Jeanette Köhns raka och okonstlade framförande av Pie Jesu med många dynamiska finesser på litet utrymme. Daniel Hällströms mustiga baryton hade fokus och tyngd och klingade extra varmt i Libera me där han lade till lite extra attityd. Olivier Messiaens "L`Ascension" – fyra symfoniska meditationer framförs ibland även på orgel solistiskt och avhandlar himmelsfärden tämligen utförligt.
Orkestern spelade rörligt med många bottnar, energiskt pulserande blandades med breda ackordklanger och det fanns en hög och luftig tyngdpunkt. Konserten inleddes med Debussys "Danse sacrée et dans profane" för harpa och stråkorkester. Här fick vi höra orkesterns egen Delphine Constantin som solist med den äran. Med pregnant ton och delikat finlir lockade hon fram ett rejält sväng ur dessa båda danser, så inbördes olika men byggda på samma bottenplatta. Ett överdåd av impressionistiska explosioner hölls i lagom strama tyglar av solisten som kunde luta sig tryggt mot orkesterkamraterna från stråket.
Michael Francis pratade om "Sacred France" som en sorts övergång till Ravels stycke Pavane för en död prinsessa som skulle överlappa konsertens båda delar. Jag vet inte om det var en så god idé som det först verkade för det lilla stycket framfördes tämligen oinspirerat och utan den värme som krävs för att bära det stilla kluckandet.