En konsert med giganter av olika mått men med samma dignitet avnjöts i De Geerhallen i torsdags. På podiet stod Michail Jurowski och redan det tyder ju på att vi hade en gedigen musikalisk erfarenhet att se fram emot. Med Beethovens Pianokonsert nr 5 och Mahlers symfoni nr 1 var kvällen inmutad och jag anade en resning hos symfonikerna – stor musik till stora musiker!
”Kejsarkonserten” kallas Beethovens 5:e pianokonsert men namnet har ingenting med innehållet att göra mer än att konserten är majestätisk och pampig. Om man skrapar lite på fernissan bakom det pompösa och ståtliga hittar man vackert utsirade slingor och harmonisk fullödighet.
Pianisten Sofja Gülbadamova angrep verket med både lätthet och pregnans. Det fanns timing i framförandet och en elegans och lätthet i anslaget som fortplantades till helheten. I den första, till omfånget dominerande satsen, backades solisten upp av orkesterns symfoniska tyngd med kammarmusikalisk finess.
Vidare i den andra satsen med knappt styrfart satt den komplexa rytmiken stadigt grundad i solistens gedigna formulering. Orkestern svarade med känslig intonation och kontrollerat flöde. Mäster Jurowskij skulpterade fram en genomgående knivskarp analys av musiken där ingenting lämnades åt slumpen. Finalen fick en frimodig, ja nästan frejdlig framtoning men utan att ge avkall på stadga och stringens.
Gustav Mahlers Symfoni nr 1 spelades som om varje ton var av yttersta vikt – vilket ju faktisk är helt sant! Symfonin är en underfundig musikalisk mix med influenser från både här och där. Den första satsens träblåsartriumf ledde över i andra satsens trivsamma gung och mättade klangskärpa. Det är speciellt i den tredje satsen det blir en cross-over av stora mått där barnsången Broder Jakob ligger som ett raster över det hela.
Jurowskij lyckas disponera symfonin så att helheten befruktas av delarna och i den sista satsen utforskades orkesterns möjligheter att gå över gränser. Blåsarsektionen fick här bjuda upp till dans och medmusikanterna lät sig föras.