Konserten i torsdags började lovande med Scen med tranor av Jean Sibelius. Med tyngd i avstampen och skir romantisk touch kände vi lugnet lägra sig över tranornas dans och lockrop. Allvar och en igenkännandets stund av väntan låg i luften, fint formulerad av orkestern.
Rachmaninovs Pianokonsert nr 3 följde så där Francisca Skoogh stod för en grandios uppvisning av det monumentala slaget. Kontroll, finess och musikalisk glöd fanns i hennes spel. Pianostämman är i sig som en helt egen orkestersats, vilket kräver teknisk kontroll men även lyhördhet och musikalisk integritet. Skoogh byggde upp spelet med behagligt ackordsvall, djuplodade klanger och musikalisk tydlighet. Hela tiden engagerat och med intresset på topp för lyssnaren. Orkestern lödighet fyllde på.
Sibelius Symfoni nr 7 i C-dur är en ljus vacker skapelse i en enda sats som innehåller allting man kan begära av en komposition. Här finns stadga och pondus parat med en vilsam struktur och ett tröstefullt bleckblås att luta sig emot när det stormar. Orkestern under Leif Segerstam sög ut det godaste ur musiken i en varm och ömsint tolkning med fokus på klangskönhet.
Om kvällen började lovande så innehöll den ett orosmoment direkt efter paus då Segerstams Symfoni nr 316 (!) spelades. Med full attack och förarlöst då ingen stod på pulten fick vi vara med om någonting som liknade en sälslakt eller möjligen en illustration av korsfästelsen så här i efterdyningen av påsken. Brutalrealism har sin plats men inte på en så i övrigt genomarbetad konsert som därmed tippade över och blev helt enkelt övermättad.
Under kvällen delades SON-vännernas stipendium på 20.000 kronor ut till Daniel R Thomas, mångårig kontrabasist i orkestern.