Östergötlands Musikdagar fortsätter med oförminskad kraft och ambition att sprida högkvalitativ musik över länet under denna sin 23:e festival. Tisdagens cellokonsert på Norrköpings Konstmuseum skedde i samarbete med föreningen Annan musik och kan nog betraktas som en i sammanhanget mycket smal och allt annat än publikfriande konsert. Trots detta var det dryga 40-talet entusiaster som fick uppleva ”Det musikaliska avantgardets klassiker” som det stod i det förnämliga programbladet.
Konserten som form var av det riktigt intima slaget – en ensam cellist på ett naket podie. Stämningen blev familjär redan från början med Chrichan Larsons inkännande och informativa instruktioner. För det är just vad som behövs, rediga och tydliga instruktioner, eftersom den här musiken sällan spelas - om ens någonsin, trots att de är att betrakta som moderna klassiker i sin genre.
Samtliga fyra verk som framfördes komponerades under 1960-talet av tonsättare som sökte sitt uttryck i den modernistiskt avantgardiska stilen. Första stycket var Wechselspiel 1 av Jan W Morthenson (1960). Här blandades brutala attacker med vackra fragment i ett skapande som krävde många tekniska uttryck och spelstilar. Larsons befriande inställning när han såg sig själv i backspegeln och förklarade de musikaliska finesserna gav nycklar till förståelse.
De fem korta satserna i Bernd Alois Zimmermanns Sonate (1960) var ettrigt pockande, detaljerat och framfördes med full attack för att landa i ett skirt mönster på en luftig väv. Krszystof Pendereckis lilla Capriccio (1968) var stundtals skärande obehagligt och ettrigt till sin karaktär. Det fanns dock små hållplatser av andhämtning där man kunde ana ett ackord eller åtminstone en klang att vila sig emot.
Kvällens huvudnummer var enligt solisten själv Nomos av Iannis Xenakis (1965). I 24 sekvenser och någon sorts polyfonisk stämföring fick vi se och höra hur en cello kan användas när ingenting är heligt. Jag fick en känsla av en rusande bilmotor på en rallytävling med tjutande däck och handbromsen hårt åtdragen. Just den energin plockade Larsson över till musiken och gasade för fullt så det rök om motorn. Dock fanns det även här stunder av stillhet och avslutningen satt skönt och uppfriskande i den hårt omstämda cellon.