Det ingen vanlig måndagseftermiddag inne på Crescendo. Publiken vispar sävligt fötterna i takt till en tillbakalutad ballad, sedan ångas tempot upp till funksväng i Nisse Sandströms låt Georgie, tillägnad Georgie Fame.
Det pågår liveinspelning – svänget ska leva vidare på skiva – och på scenen finns en handfull skickliga jazzmusiker – huvudpersonen Nisse Sandström och tenorsaxofonstjärnan Jonas Kullhammar kompas av en väloljad trio med jazzkometen Leo Lindberg på piano, kontrabasisten Renji Robson och trummisen Moussa Fadera.
Till skillnad från vanliga konserter får publiken en unik inblick i musikernas egna funderingar.
– Nä, jag var ju helt ute och cyklade! utbrister Jonas Kullhammar när When Sunny Gets Blue-toner har ebbat ut.
Det är bara att ta om en bit, och ljudtekniker Andreas Tosting är med och drar i reglagen för bästa möjliga ljudbild.
Några omtagningar hör till – och det är en nöjd Nisse Sandström vi pratar med i pausen:
– Det här är kul som sjutton för mig. För de andra också tror jag. Det är bra stämning, fritt inträde och folk får komma och gå som de vill, säger han.
Han får medhåll av Jonas Kullhammar:
– Det är askul. Nisse är en stor förebild. Jag är fan sedan barnsben och kommer ihåg när jag gick på gymnasiet och hittade platan The Painter på en skivbörs i Stockholm. Jag gick helt bananas när jag hörde den. Ibland får man frågan vad jazz är, då kan man svara Nisse. Han personifierar jazzen.
Nisse Sandström fick tidigare i vår stipendier från Bert Levins och Jan Johanssons stiftelser, sammanlagt 100 000 kr, som nu används för liveinspelningen.
– Alla mina favoritskivor är liveinspelningar, även om det finns misstag. Det köper man. Oftast går friskheten förlorad i studio, där man filar och tvättar allting från alla skönhetsfläckar, säger han.
Bland låtmaterialet finns flera typiska beboplåtar, så som Our Delight och Hot house. I Nisse Sandströms egna kompositioner hyllar han sina förebilder, bland andra saxofonisten Hank Mobley med låten Hankenstein.
– Dexter Gordon kallade honom ”Hankenstein”. Hank Mobley var egentligen inte så tekniskt driven, men spelar oerhört melodiskt. Han är en av mina husgudar. Likaså Dexter Gordon och saxofonisten Al Cohn, som också har betytt mycket för mig. Han är så genommusikalisk i kompositioner och allt han gör. Det är så övertygande.
Blir skivan bra då?
– Ja, jag tycker det. Med duktiga musiker som dom här kan det bara bli lyckat. Leo Lindberg är ju en Mozart. Han är hyperbegåvad, bara 21 år gammal. Min absoluta favorit bland de unga saxofonisterna är Jonas kullhammar. Han är helt otrolig!
Skivan Nisse Sandström at Crescendo, med skivomslag målat av Stefan Teleman, släpps i höst på Jonas Kullhammars skivbolag Moserobie Music Production.
– Dessutom har Chricka Karnevald på Fotografica tagit en omslagsbild på oss. Det hela är en riktig Norrköpingsprodukt. Förutom musikerna, men Moussas mamma är från Norrköping, säger Nisse Sandström med ett leende innan det är dags att återvända upp på Sveriges äldsta jazzscen.
Och releasefesten planeras förstås att hållas just där – på Crescendo.