Agneta Pleijel tar emot i stentrappan till sommarhusets tomt pĂ„ den ö i Stockholms norra skĂ€rgĂ„rd dĂ€r hon och hennes man â journalisten och författaren Maciej Zaremba â har varit sedan i mars nĂ€r coronaviruset började spridas pĂ„ allvar.
ââDagarna gĂ„r fort. Min man Ă€r upptagen med huset och jag serverar en frukost, en middag och tar en promenad varje dag. SĂ„ lĂ€ser jag och skriver. Och sĂ„ Ă€r det ideligen kvĂ€ll igen.
FrÄn den finsnickrade trÀverandan syns segelbÄtar sakta och nÀstan ljudlöst glida förbi. PÄ bordet innanför ligger ett exemplar av den kommande boken "DubbelportrÀtt" som Àr en tÀt berÀttelse om sex möten mellan deckardrottningen Agatha Christie och den store expressionisten Oskar Kokoschka. Hon var angelÀgen att skriva en liten bok den hÀr gÄngen.
ââDet Ă€r nĂ„got med det lilla formatet. De brukar utvidga och utvidga sig mina böcker, men den hĂ€r gĂ„ngen var jag vĂ€ldigt strĂ€ng, sĂ€ger Agneta Pleijel och riktar en nöjd blick mot den drygt 200 sidor tunna romanen.
Fiktiva samtal
Handlingen i "DubbelportrĂ€tt" utspelar sig under sex möten mellan Christie och Kokoschka â sex sittningar dĂ€r mĂ„laren gör ett portrĂ€tt av författaren inför hennes 80-Ă„rsdag. PortrĂ€ttet Ă€r bestĂ€llt av hennes barnbarn och sittningarna görs till en början motvilligt av dem bĂ„da. Genom de fiktiva samtalen i ateljĂ©n tecknar Pleijel fragment ur deras liv.
ââDet var nĂ„got lockande i att lĂ„ta det förflutna Ă„teruppstĂ„, försöka Ă„terskapa förfluten tid. Jag vet ju egentligen inte alls vad de pratade om, men jag vet att de blev vĂ€nner och skrev till varandra efterĂ„t.
Fram vÀxer en kÀrv och rationell men ocksÄ hjÀrtlig och rolig Agatha Christie och en kÀnslosam romantiker i Kokoschka. TvÄ konstnÀrssjÀlar som till en början har svÄrt att mötas.
Relationsklyftor
Klyftor i relationer Ă€r ett Ă„terkommande tema i Pleijels snart 40-Ă„riga författarskap. Klyftan mellan en kvinna och en man, en förĂ€lder och ett barn. Eller som i hennes kĂ€rleksepos âLord Nevermoreâ, klyftan mellan konsten och vetenskapen och tvĂ„ vĂ€nner med vitt skilda uppfattningar om precis allt.
Egentligen skulle Agneta Pleijel ha skrivit en tredje del i den sjĂ€lvbiografiska serien som inletts med âSpĂ„domen: En flickas memoarerâ och âDoften av en manâ. De bĂ„da böckerna omfamnades av lĂ€sare och kritiker och det fanns en önskan, inte minst frĂ„n förlaget, om en tredje del.
ââMen det ville sig inte. Jag höll pĂ„ att traggla med det dĂ€r och insĂ„g att jag mĂ„ste ha en ny idĂ©.
IstÀllet kom hon att tÀnka pÄ en gammal idé hon haft om att skriva nÄgot utifrÄn Agatha Christies liv sÄ hon började lÀsa om deckarförfattarens böcker som hon en gÄng plöjt hÀr pÄ gÄrden som ung.
Hon upptÀckte att hon fortfarande beundrade Christies inlevelse och fantasi, och Kokoschka hade hon lÀnge tyckt var en intressant konstnÀr.
ââSen nĂ€r jag sjĂ€lv skulle fylla 80 och upptĂ€ckte att Christie hade portrĂ€tterats av Kokoschka till just sin 80-Ă„rsdag sĂ„ blev jag vĂ€ldigt intresserad av det mötet.
NÀra döden
Förra sommaren, dÄ ingen Ànnu visste vad corona var, drabbades Agneta Pleijel av ett annat virus. Det var hÀr, pÄ ön, som hon blev biten av en fÀsting som det senare skulle visa sig hade smittat henne med TBE-virus. Hon drabbades av hjÀrninflammation och vÄrdades i flera veckor pÄ sjukhus. Av tiden i respirator minns hon ingenting.
ââJag har fortfarande inte fattat att jag var sĂ„ nĂ€ra döden. Det hade gĂ„tt veckor frĂ„n vilka jag inte hade nĂ„gra minnen. Olika mĂ€nniskor, min man och sjukhuspersonal, berĂ€ttade för mig vad som hade Ă€gt rum. Och var var jag dĂ„? Det vet jag ju inte.
I dag Àr hon sÄ gott som ÄterstÀlld men har lite svÄrt med balansen och minnet, upplever hon. Minnesförlusten och upplevelsen av att vara sÄ nÀra döden har fÄtt henne att intressera sig för hjÀrnan och minnet. I vÄras skrev hon en lÀngre text om det i Dagens Nyheter och kanske blir det en bok pÄ Àmnet nÄgon gÄng.
ââDet var en viktig upplevelse. Och det hĂ€r Ă€r sĂ€kert inte utforskat klart ur mitt perspektiv Ă€nnu.
Men just minnen, vad man minns och varför, hur sant ett minne Àr, har egentligen alltid varit en del i hennes författande.
Letar efter svar
Agneta Pleijel utforskar nÀr hon skriver, och lÀsaren med henne.
ââDet Ă€r mĂ„nga böcker jag har försökt skriva som aldrig har blivit nĂ„gonting. DĂ„ har felet ofta varit att jag har vetat frĂ„n början vad det ska vara. Men om man ska hĂ„lla sig sjĂ€lv kvar vid skrivmaskinen och inte tröttna mĂ„ste man hela tiden ha nĂ„gon frĂ„ga som man vill ha svar pĂ„. Annars Ă€r det sĂ„ vansinnigt tjatigt att sitta dag efter dag och skriva.
Och den eventuella tredje delen i den sjÀlvbiografiska serien Àr inte lagd pÄ hyllan.
ââJag sitter faktiskt och pular lite med den hĂ€r. Jag försöker hitta en annan infallsvinkel till den. Man skulle kunna uppehĂ„lla sig lite grann vid de olika uttrycksformerna vi bestĂ„r av, de olika sprĂ„ken som vi innehĂ„ller. Det Ă€r spĂ€nnande!