Björn Skifs gav sin andra konsert i samma lokal i helgen (om jag uppfattat Björns uppträdande som artist kan jag inte tro annat än att taket lyfte även i lördags!).
För det var det på väg att göra i går.
Björn bjuder på en härlig blandning under knappa två timmar men är så pass säker och stabil artist att han vågar spara sitt absoluta bästa krut till slutfinishen. Ja, han vågar till och med säga tack och hej, lämna scenen och vänta på att bli inropad.
Ungefär som en 1500-meterslöpare som avvaktar och avvaktar och sedan sätter in en raketspurt.
Jag vill absolut inte påstå att det bara var de två slutnumren som fick oss att gå hem väldigt nöjda i söndagskvällen.
Jag själv, liksom folk runt omkring varav många garanterat varit med hela Skifs resa, kände nog likadant – mycket bättre kan det inte bli.
Björn bjuder på en härlig blandning av allt han har sjungit in i under snart 46 år i branschen.
Jo, ni läste rätt, 1962 bildade han och några kompisar hemma i Vansbro Slam Creepers.
Tio år senare slog han igenom på riktigt allvar med Blåblus. Då sjöngs också ett av söndagskvällens finalnummer in, Hooked on a feeling, en klassiker inom rockbranschen som håller fullt ut även i dag.
När sedan Björn och hans eminenta sjumannaorkester drar igång med Melodifestivallåten Michelangelo, ja då brakar det loss rejält i Louis de Geer.
Dessförinnan hade han bjudit på både nytt och gammalt ur sin stora musikskatt. Stand by me och Håll mitt hjärta är ju exempelvis låtar i lugn takt men som ändå griper tag i en.
Björn får oss också att förstå att den här killen, han blir bara 61 år i april, också spelat nio filmer. Hans motorblock mitt i programmet där han bland annat startar både en mc och en bil, får publiken att vika sig av skratt. Skådespelartalang finns också i den späda kroppen med den lite raspiga rösten.
Själv sitter jag där och tänker på balkongen – tänk om man kunde vara så fräsch som Björn när man fyller 60!