Christian Dahlgren är ledarskribent på Corren med säte i Linköping. Christian är minst lika väl bevandrad i kulturens och historiens världar som i det politiska. Läsning av Correns ledarsida innebär därför ofta ovanliga och oväntade ingångar till de dagsaktuella frågorna i politiken. Nyligen tog Dahlgren till exempel sats i poeten, diplomaten och statsmannen Gustav Philip Creutz (1731-85) för att ge sig i kast med "den förödande experimentoredan som började i det svenska utbildningsväsendet på 1960-talet."
Före den oredan "ansågs det tillhöra allmänbildningen att kunna sin Creutz," slås det fast på Correns ledarsida. (29 juli)
Jag är svag för skribenter som liksom bäddar in dagspolitiken i det som varit innan bågen spänns mot det som komma skall. Våra liv just nu är obönhörligt sammanflätade med de liv som varit och de liv som kommer efter oss.
Christian Dahlgren citerar några rader ut litteraturhistorikern Gunnar Castréns introduktion till Creutz som gavs ut 1949: ”Creutz’ diktning är ingen djupsinnig diktning. Den sysslar inte med filosofiska eller moraliska eller sociala problem och den avspeglar inga inre konflikter. Men den hyllar kärleken och skönheten som livets högsta värden, de enda värden som verkligen göra det värt att leva. Och den får sin särskilda nyans av att Creutz vet hur flyktiga och förgängliga dessa värden äro – något som gör att han blott älskar dem än mer.”
"Kan det finnas en bättre anledning att låta sig hänryckas av Creutz", frågar sig Christian Dahlgren och påminner om att även Evert Taube tydligt har påverakts av Creutz.
I dikten ”Sommarkväde” förkunnar Creutz: ”En människa bör sin livslängd välja / ej blott efter solvarv, efter dar, / men blott de sälla stunder tälja, / då hon en ljuvlig känsla har. / Vad minsta oro kunde föda / hon borde i sitt sinne döda / och glömma ända till dess namn.” Vi bjuds att ogenerat förtrollas och tjusas, men utan att förledas, skriver Dahlgren för att strax landa i sitt credo: "Och så påstås att Creutz inte längre förtjänar utrymme på schemat. Dumheter."