Den brittiska rockscenens nya pionjärer är en bergochdalbana live. Ena stunden står jag med foten konstant hamrande mot den småländska marken och fäller nästan en tår över hur briljant det är. Andra gäspar jag uttråkat över att det blir lite för slätstruket.
Harry McVeigh har en fruktansvärt snygg röst och i välkomponerade örhängen som "Death" och "The Price Of Love" är det fullständigt omöjligt att argumentera om klassen. Det är utsökt helt enkelt. Men britterna brottas med problemet att lite för mycket av låtmaterialet låter lite för likadant och att det händer alldeles för lite på scenen. De låtar som inte engagerar blir bara till sega transportsträckor.
Då blir det galet bra och slätstruket om vartannat och på en och samma gång, hur märkligt det än kan låta.