■ Alla har på ett eller annat sätt en egen bild av Robert Wells.
Det kan röra sig om den flinka pianovirtuosen, den ideliga tangentklinkaren från de första vändorna av omåttligt populära fredagsunderhållningen Så ska det låta (som ironiskt nog rullar igång i SVT ungefär samtidigt som Robert Wells inleder sin konsert i Flygeln och på samma sändningstid konkurrerar med Let’s Dance i vilket pianisten tackat nej till att medverka inte mindre än fyra gånger), kapellmästaren som tar ut Rhapsody In Rock i sommar-Sverige vareviga år eller kort och gott bara "killen med håret".
Med sina otaliga järn i elden och sina flinka pianofingrar har den hårfagre showmannen varit svår att missa.
När Wells nu kommer till Norrköping är det dock knappast tal om sådana bombasmer och storslagen folklighet som han ofta kommit att förknippas med. Ifjol släppte han soloskivan Close Up Classics med intentionen att glänta lite på dörren mellan det folkliga och det klassiska och det är med den som underlag han nu kuskar runt till sex olika spelorter i ensamt majestät.
Det innebär en samling kompositioner där det lågmälda och vackra står i fokus. Wells går ut hårt med ett stycke av Chopin och spelar så lyhört att en och annan tår rullar i salongen. Han förkovrar sig i Liszt och fyrar av ett dramatiskt stycke av Wilhelm Stenhammar.
Men det spiller också över i hans vanliga showmanskap där han sitter bakom sin respektingivande flygel på Flygelns scen. Precis som han lovade i Folkbladet för en dryg vecka sedan levererar han en hyllning till Victor Borge. Han latjar med Charlie Norman och passar dessutom på att flytta över till ett litet barpiano och bjuda på Rag Time.
Han skämtar lite, showar lite och visar vilken enorm säkerhet han har i sina fingrar. En och en halv timme går fort och mot slutet passar han dessutom på att lira lite tillsammans med pianoläraren (jo en av baktankarna med turnén är förstås också att göra reklam för Wells virtuella pianoskola) Roland Pettersson.
Så visst gläntar han lite på dörren till ett synnerligen vackert och inbjudande klassiskt musikarv som gjort honom till den pianist han är, men i slutändan går nog de flesta hem med precis samma bild av Robert Wells som de hade när de bänkade sig i Flygeln.