?Mina damer och herredjävlar. Det är vi som är Bob Hund. Och vi är de enda som kan säga det?. Så låter en ljudslinga intalad med vocoder som spelas upp om och om igen medan avslutningsakten Bob Hund kliver på. Här har vi en visuell upplevelse att tala om. Scenen svämmar över av roliga frisyrer och ansiktsbehåringar, trummisen ser ut som en bibliotekarie och Thomas Öberg ser ut som vanligt. Finklädd i skjorta med tillhörande tanthandskar, pärlhalsband och teatermask stoppar han mikrofonen i kalsongerna eller sjunger hela låtar liggandes ute i publiken med någon av sina älskade traffikkoner. Han får publiken att ?bryta mot lagen? genom att skrika jättehögt i tre sekunder, han utbrister ?Väck med dig!? till den stackars killen som försöker trassla ut hans mikrofonsladd och han får alla att kippa efter andan när han ställer någon av monitorerna på högkant och vinglande klättrar upp.
Det kan tänkas att de i publiken som ser Bob Hund för första gången saknar en hel del hits, men samtidigt är det ju fullt logiskt för band att vara sugna på att framföra sitt nyare material. ?Harduingetkanmandansatill?? från senaste skivan får hela publiken att skaka rumpan, och vem kan vara besviken när ?Tinnitus I Hjärtat? eller ?Ska Du Hänga Med? Nä!? avverkas?
Det ska inte heller glömmas att monsterhiten ?Tralala Lilla Molntuss, Kom Hit Ska Du Få En Puss? faktiskt inte alltid är given. Thomas avfärdar den som vanligt som ett bevis på att det tydligen är möjligt att skriva hits med världens mest ointelligenta låttexter.
Munken in the park har sett många karakteristiska frontfigurer, men det är inte många svenskar som är roligare att titta på än Thomas Öberg. Att lyssna på hans finurliga och geniala mellansnack och bandpresentationer höjer alltid upplevelsen, och Bob Hund live har fortfarande aldrig gjort undertecknad besviken.
