Vi har alla en uppgift i livet
En kväll för ett antal år sedan råkade ett barnbarn sätta en nagel i ögat på mej. Det gjorde fruktansvärt ont. En sådan smärta har jag varken förr eller senare upplevt.Jag kastade mej i bilen och körde de tre milen till Norrköpings lasarett och störtade in på ögonakuten, där personalen genast fick bort smärtan och kollade att hornhinnan hållit.
Foto: Fotograf saknas!
Om jag tvingats åka till Linköping - sju mil i stället för tre - hade risken varit stor att skadan och smärtan tagit över så att jag kört ihjäl mej. Det skulle inte mina närmaste ha gillat.
Men för samhället skulle det ha blivit en besparing.
Om jag dött före pensionsåldern skulle samhället fram till i dag ha sparat cirka 2 miljoner, likamed en årslön åt Anitra Steen eller två årslöner åt Göran Persson.
När man kommit upp i min ålder - jag fyller snart 79 - blir man ofta påmind om att man är en belastning på samhället. Så skrev t ex vår tillfälliga ledarskribent Kikki Göransson den 23 oktober ordagrant att "vi blir allt färre som ska försörja allt fler".
Det låter abstrakt men bör väl handla om konkreta människor. I "vi" ingår hon. I "allt fler" ingår jag. Kikki Göransson ska försörja mej. Att jag varit med och bekostat hennes utbildning och möjliggjort hennes karriär i sosseapparaten nämner hon inte.
Men visst har hon rätt i att vi gamlingar kostar pengar. Jag har drygt tiotusen per månad i ATP efter skatt. Om man räknar in de bibliotekspengar (statliga medel) mina böcker fortfarande drar in får jag årligen hundrafemtitusen av allmänna medel att sätta sprätt på.
Det ger mej en uppgift i tillvaron. Spara kan jag inte. Min uppgift blir att konsumera och därmed bidra till produktion och löner i landet.
Vi har ju alla en uppgift i livet.
Till Paul Håkansson har vi gett uppgiften att producera sjukvård åt oss. I stället för att göra så har han börjat spara pengar åt dom som på samhällets höjder snor åt sej alltmer av våra gemensamma tillgångar.
Han tycks vara offer för en mångårig indoktrinering. Det startade med att Gösta Bohman 1976 på Näringslivets uppdrag började trumma i oss ett krismedvetande fast det inte var nån kris. Sen har våra ekonomer gått vidare och tjatat i oss sånt som att en samhällsägd inrättning är ett minus tills den privatiseras och blir en pluspost i räkenskaperna.
Paul Håkansson har tagit på sej uppgiften att försämra för oss andra. Om det är nödvändigt för hans politiska karriär kan vi förstå honom. Men tror han på det han gör?
Kikki Göransson påtog sej som ledarskribent uppgiften att dämpa folkets vrede och förklara att försämringar är nödvändiga. Men tror hon på det?
Eller tror hon att karriären finns hos välfärdsslaktarna?
En fördel med att vara pensionär och ha en ekonomi som lagom går runt med käk, kattmat och elräkningar från Südkraft är att man slipper tänka på pengar. Man kan göra små insatser bara för att det är kul.
Jag kan prata gratis på bokkaféer och i föreningar som inte har några pengar. Jag kan jobba i kulturföreningen Cittronilerna där vi aldrig tar ut några arvoden eller bli ordförande i hembyns PRO utan att kräva mer än telefonpengar.
Häromdan var jag inbjuden att inviga vänsterpartiets nya lokal i Vingåker.
Det var rätt kul. Internationalen dånade ur högtalarna på Köpmangatan. Sen stod jag med min förstamajnål från 1990 på jackan - den med gamla riktiga sosserosen på - och höll tal för något tiotal nyfikna som stannade upp.
- I en tid av nedläggningar, sa jag, är det ett stort nöje att få inviga även en liten lokal som öppnas av folk som vill uträtta något och tror på varann och på framtiden!
Vid smörgåstårtan efteråt framgick det att inte ens alla v:are är säkra på att v verkligen är ett alternativ till s. Kanske är det så att svenska löntagare saknar ett trovärdigt parti i dag.
Framtiden är spännande. För min del är den inte lång, men jag tänker ligga samhället till last så länge jag kan bara för att se om det löser sej för folk som tror på varann och på framtiden.
Så jobbar vi med nyheter