Vart tog de ljuva drömmarna vägen?
Fria val. För första gången i Afghanistans historia. Modiga kvinnor vågar trotsa mäktiga män. Finns här en chans till förändring - eller?FOTO: SCANPIX
Foto:
Handstilen är min men jag vet inte vem jag citerar. Det kan inte vara Tage Danielsson, för då skulle det ha funnits en liten vitsig knorr någonstans. Nej, det här är rakt och utan finess. En knytnäve mitt i solarplexus på all världens skendemokrater. Om fria val kunde förändra något skulle de vara förbjudna.
Jag mötte ordet demokrati i en tid när fria val nyligen drivits igenom just för att på allvar förändra Sverige.
När jag var fyra-fem år stod demokrati för bilden av min far med sossarnas partinamn snett över bröstet när han delade ut valsedlar utanför vallokalen. Och mina föräldrar klivande fram på trasiga skor i sossarnas demonstrationståg, sjungande Internationalen.
När jag var sju år hade mina föräldrar fått fram en sosseregering. De andra i det stockholmska barnrikehuset hade väl hjälpt till de också, de var ju sossar allihop. Välfärdssamhället kunde börja byggas.
I tolvårsåldern fick jag följa med in i vallokalen när farsan och morsan skulle rösta. Där satt min egen skollärare och tog emot röstkuvert! Nu fick även han en plats i min bild av demokratin. Allt stämde. Samhället var lättbegripligt - höger och vänster, svårare var det inte.
Ute i världen mullrade Hitler. Hans anhängare fanns hos högern, borta på Östermalm, dit våra demonstrationståg gick med sina protester. Högern hade motsatt sej alla förbättringar i samhället, den hade sagt nej till rösträtt, åttatimmarsdag, sjukkassor, folkpensioner, semester och allt annat bra som mina föräldrar och deras kamrater drivit igenom.
Principen var så enkel att även ett barn kunde förstå den: Folket var flera än herrarna. En man en röst betydde att folket kunde rösta ner herrarna. Det var det som var demokrati.
Herrarna försökte slingra sej genom att byta namn från Allmänna valmansförbundet till Högern och till Moderaterna för att dölja att de behöll samma folkfientliga politik.
Tills de kom på att det inte funkade. Lösningen vore naturligtvis att få sossepartiet att ändra sin politik. Och det lyckades! Vi som är tillräckligt gamla för att ha historiskt perspektiv ser till vår fasa hur ren högerpolitik i dag döljer sej bakom vårt gamla folkkära partinamn.
Hur förvandlingen gått till kan man läsa i Höger om! av Stefan Koch (Ordfront 1999). Det är den viktigaste delen av svensk historia från 1968 och framåt, men tyvärr något som våra skolboksförfattare aldrig kommer att våga ta i.
Om fria val kunde förändra något skulle de vara förbjudna.
Och det blir de nu allt oftare. Gunnel Gennebäck motsatte sej folkomröstning när det gällde försäljningen av NME till Sydkraft, därför är Norrköping nu landets enda kommun där invånarna inte äger sitt vatten. I vårt landsting vägrar Palle Håkansson att lyssna till folkets röst om sjukvården. På riksnivå motsätter sej Göran Persson folkkomröstning om EU:s nya grundlag.
I Uppdrag granskning misskrediterarar Janne Josefsson vänsterpartiet. Det gör han naturligtvis för att ha ryggen fri när han härnäst ska hoppa på Moderaterna och avslöja deras parti som tillhåll för giriga storföretagare, skräniga överklassyngel, gamla nazister, folkhemsfiender, USA-diggare och bakåtsträvare. Ska bli intressant att se. Men kommer det att ge nåt resultat?
Om ett par år är det val igen. Då får vi säkert gå till valurnorna som vanligt. För makthavarna är det riskfritt eftersom vi numera inte har mycket att välja på. Partierna för i stort sett samma politik. Pressen är borgerlig. Alla stora media är välanpassade och uddlösa.
En Janne Josefsson räcker inte. En Tage Danielsson hade varit effektivare. Men han har varit död i nitton år - i dag precis på dagen, faktiskt. Som god socialdemokrat var han socialdemokratins värsta belackare. Med hans hjälp hade vi kunnat hindra urartningen att gå så här långt - tror jag.
Var blev ni av, ljuva drömmar... Drömmarna finns nog kvar, men hur fan ska vi göra verklighet av dom?
Så jobbar vi med nyheter