VÅR TIDS MUSIK
Sandrew
Vår tids helvete är kriget och vår tids paradis är en grönskande skog, där folk njuter av livet och läser deckare medan amerikanska marinkåren håller vakt. Allt enligt Jean-Luc Godard, som här kommenterar vår tids historia, politik och konst med sin vanliga blandning av djupt engagemang, självironi, fotomontage och lärda citat.
Vår tids skärseld ser han i en bokmässa i Sarajevo, där en ung kvinnlig israelisk journalist söker försona sig med arvet efter andra världskrigets judeförföljelser. Den israelisk-palestinska konflikten kastar förstås en skugga över mässan, liksom utrotningen av den amerikanske indianen och spåren av det jugoslaviska inbördeskriget. Exempelvis Mostarbron, som förstördes och nu byggs upp igen sten för sten. Staden är ärrad av brödrakriget men i blomstermarknadens explosion av växande färg och form ser Godard ett tecken för att livet går vidare. Det låter platt till tusen men är det inte, eftersom Godard låter bilderna berätta utan att använda flacka ord eller sentimental musik. När han ändå använder musik så är det toner av Sibelius, Arvo Pärt och andra som stämmer till allvarlig besinning, inte till billig sentimentalitet.
Framtidstron representeras av journalisten och av en ung kvinnlig filmare. Som så ofta i berättelser är det den unga engagerade kvinnan som står för uppriktig idealism. Även i det går Godard fri från allvarligare invändningar eftersom skildrar dem oförskönat, som sanningssökare och aktivister i underläge. Han är med själv också på mässan, föreläser om förhållandet mellan bild och text, håller sig utanför den politiska diskussionen och förstummas när någon efterfrågar hans syn på filmens framtid i den digitala epoken. Det är en sorts självironi, han har ju gjort den här filmen på digital video. Med perfektionism. Se bara de återkommande stadsvyerna, några exakta bilder av gator, fordon, ljus och mörker i city, valda av en skönhetsälskare.
Helvetet, skärselden och paradiset är kristna begrepp. Här ska de nog inte föra tanken till Dantes Gudomliga komedi. Där står ju paradiset för himlen och evig frälsning. Här låter den store pessimisten Godard allt sluta med att två ungdomar äter ett äpple i paradiset. Återigen ska människan falla i synd.
Så jobbar vi med nyheter