Var och en sin egen Clabbe
Brittmarie Engdahl
Foto:
Vare sig när det gäller det där tv-programmet eller den där filmen. Nu får vi väl vänta på mäster Andersson när det gäller Moodyssons senaste, jag vågar inte gå och se den. Klet och smet och flås och läskigt, nä, om den kommer på tv kan man stå lite långt ifrån och kolla till ibland, det kan räcka. Eftersom dom säger att den besynnerlige Torsten Flinck är så väldigt bra, det skulle ju vara kul att se, men själva sammanhanget med porrinspelning i en trång etta med frustrerade människor, nä, så himla kulturell är jag inte.
Så är det sagt. Överraskad någon?
Jag har däremot sett nästan en hel timme med Idol som alla vet är förnedringsteve. Så har det stått och visst framgår det att underhållningssyftet är att snöpa folk. Samt målet egen berömmelse. Och det funkar ju, oj vad det skrivs och pratas.
Det hemska är ju att det är rätt skönt. Hur kan dom komma där och tro att dom är nåt när dom inte är det?
Så får man förstås inte ens tänka, men se 16-åringen som gick ut och grät när han fått höra att han var för ung, för outvecklad, för lite sig själv, allt alldeles rätt och sant, så vore det väl hemskt om de skulle ha sagt honom något annat? En kvinna som försökte trösta honom såg han lyckligtvis ut att inte lyssna på. Hon var ju bara kletigt mammatröstande.
Nä, gossen gick ju dit för att få veta, beredd alltså, eller hur? Och nu har han ju fått vara med i tv och det var det enda han kunde vara säker på. Hur länge skulle han ha kämpat med sin sång och fått välmenande tack och lycka till grabben om han inte hade fått höra det här. Och hur kan man tro att det ska vara så lätt? På skolor med kvalitet får man naturligtvis veta vad man har för chanser. Men alla som har blivit itutade att det handlar om genvägar här i livet måste bli besvikna. Och skyller på något utanför dem själva.
Att se gråtande barn kan väcka roddiga känslor, men kanske var det här uppriktiga omdömet det bästa som hänt killen hittills.
Säger som en mig närstående småbarnsfar: ut med ungarna i livet, låt dom göra alla erfarenheter, lär dom att ta smällar och bli starka.
(Fast bara just inte hans barn! Puh!)
Läste hursomhelst en skarp och synnerligen roande recension av programmets jury. Visst, någon halvfet, tunnhårig, för grå, för stöddig och så vidare, en annan hånade såklart kvinnan för att hon kanske är i klimakteriet. Men de kan musik- och nöjesbranschen. Därför borde det ju också handla om det, inte om att någon har en ostruken skjorta. Eller att man har en ful frisyr, det kan man väl få inse på annat sätt. Genom Bert kanske.
Ett par killar sopar upp resterna av folk. De ska vara clowner, släta till våra reaktioner. Dom var ganska kul och verkar tycka så väldigt bra om varandra. Det är gott att se, när livet rivs, då är det också ofta som närmast till mjuka kramar och blöta pussar.
Tröst går först.
Den bästa spänningen är att juryn ska gå på pumpen. Att nån av de ratade av ren och rasande revanschlust kommer att blir superstar och berätta hur den här gruppen har skåpat ut dom och hur det kändes.
Konstnärer ska ju lida.
Så jobbar vi med nyheter