I dom två fågelholkarna som jag har i mitt synfält huserar två par svart o vit flugsnappare. Full aktivitet pågår för att mätta dom små fågelungarna som ligger ganska tryggt inne i boen. Ganska tryggt enär ett par ekorrar far mellan dom få kvarvarande träden efter en hiskelig skogsbrand som dånade fram för ett par år sedan...
En lika välkommen, men inte som branden, tretåig hackspett har hittat sig hit och vittjar döende träd på mat. Havsörnen slår sina lovar i skyn och fiskgjusen har åter intagit sitt sommarviste i tallen vid ena sjön.
En liten sork sprang mellan mina fötter när jag stod och kapade ved. Lite nyfiken stannade den upp och granskade mig. Troligtvis så ville den bara förvissa sig om att jag är samma människa som varit här förr om åren. Bågsågen äter sig genom en seg björkbit och dom vassa tändernas ihärdiga bett är det enda konstgjorda ljud som stör naturens egna ljud. Handsågad ved och kluven med en yxa från Hults bruk. Vackert och lite gammalmodigt. Enär elektricitet totalt saknas så är det handkraft som gäller.
På min rygg kalasar ett antal myggor mitt söta blod. Gottegrisar! Var är flugsnapparna när jag som bäst behöver dom..?
Lommens läte ljuder över sjöarna och dom seglar majestätiskt över spegelblankt vatten. Dom dyker och kommer upp på en plats långt bort från den plats där dykningen påbörjades. Härmar jag deras läte så ser dom lite förvirrade ut. Troligen är det mitt stockholmsidiom som slår igenom...
Detta Stockholm som jag bevistade i helgen. Studentskiva, marathon, söderpromenad och syskon. Som myror vällde alla marathonlöpare ner under Slussen för att ta sig fram genom det fagra Stockholm. Lätta steg fick dom flesta att nästan flyga fram över den varma asfalten. Lite tyngre steg uppför Västerbron. Den där bron som 54:ans buss, en gång i tiden, knappt tog sig uppför när den var knökfull med passagerare på väg till och från jobbet. Satt jag på övre däck så kunde jag vid vissa hållplatser se rakt in till folk på andra våningen och samtidigt se vad dom åt till middag.
Kontrasten att sitta i tystnaden i skogen och stadens brusande larm är lika berikande. Usch, säger somliga om Stockholm. Aldrig att dom skulle kunna bosätta sig där! Ja!, säger jag. Tack gärna!
Men för att få en skymt av en park eller lite öppet vatten från en eventuell lägenhet i innerstan behövs ju ett par miljoner. Styvt 2 miljoner för en liten lya med knappt vändradie i hallen.
...man brukar säga: - 1 krona för dina tankar! Men här ute i skogen frågar ingen om mina tankar. Synd, för dom skulle nog räcka till en garageuppfart i en förort till Stockholm...
Lyckan är det en asfalterad uppfart i storstan eller är lyckan en vildvuxen tomt ute i skogen som Vår Herre tar hand om...?
Ibland är kluvenheten inför ens eget leverne själva sporren till tankar...