Musiken och sången fick fönsterna att öppnas och glada människor kastade ut diverse slantar. Somliga mynt var invirade i lite papper medan andra klingade mot gårdsbeläggningen och rullade in mellan cyklar och soptunnor. Vi ungar rusade runt och samlade in mynten och la dom i en prydlig hög framför musikanterna. Efter ett par låtar så traskade musikanterna vidare till nästa gård där samma procedur upprepades.
Ferlin skriver i sin dikt "Gårdstango":
Tittut, madame, och var galant
emot en fattig musikant
som griper i ett cirkushopp
er kopparslant.
Idag så hör vi inga gårdsmusikanter på våra innergårdar p g a portkoder och att gårdsmusikanter blev ett utdöende släkte.
Numer så hör vi då o då någon gitarrist stå utanför Systembolaget bjudandes på sin sång och musik. En och annan slant singlar ner i gitarrfodralet och en leende musikant nickar till tack. Frusna fingrar, klädda i handskar med avklippta toppar, slår an några ackord och ut strömmar varm musik till förbipasserande.
Nu är det snart lite varmare ute och då kommer våra dragspelare från "främmande land" åter stå i gathörnen och spela samma refrängstycken om o om igen som förra året. Ett glatt "hej" ska locka oss att ge ett bidrag.
Vid en promenad i New York för många år sedan så fängslades jag av en ung kille som satt på ett torg och spelade trummor på tomma uppochnervända plasttunnor. En otrolig musikant som ensam med sina plasttunnor och två trumstockar fick hela New York att gunga. Jisses, killen var ett unikum!
Senare vid ett besök i Vietnam så bjöds det på musik på, bl.a., ett ensträngat instrument med en på kant stående låda inunder. Liknande våra psalmodikon som också är ensträngade och även den spelas med stråke. Entonigt och lite ovant kändes musiken lite sövande.
Men vad vore livet utan rytmer? Rytmer som får ben och hela kroppar att gå igång och automatiskt dra i muskler som ibland utmynnar både i dans och stora leenden.
En resa i min ungdom gick till Tobago. Det var under limbons framfart över planeten Tellus. Snorkling, bad, grillad haj m.m. ute till havs på en liten ö. Där bjöds på steelbandmusik så att den heta sanden yrde. Undertecknad fick förtroendet att spela på bastrummorna. Snacka om en novis vid spisen... Jag tyckte att det svängde fantastiskt bra. Men ideliga avbrott där jag tillrättavisades över mina jazzinfluenser gjorde att jag åter flyttade till Sverige. Ja, resans längd bidrog väl också till min hemfärd.
På Tobago blev vi en kväll erbjudna att lyssna på musik "ute i djungeln", som vår taxikille kallade det. Ett skjul i korrugerad plåt, upplyst av bloss och eldar, var vårt mål för kvällen. Hopträngda i nattens mörker med främmande nattliga ljud utanför plåten så gungar tre musikanter igång med varsin trumma i knät. Jistes anåda! Per Gessle, Magnus Uggla, Carola m.fl.... Släng er i väggen!!! Här pratar vi om rytmer! Jag trodde skjulet skulle smälta samman med oss närvarande blekfeta svenskar och även uppklädda amerikanskor i högklackat och långklänningar. Att på detta sätt sätta en västindisk natts varma vindar i sådan fantastisk gungning var inte möjligt. Trodde jag. Nu vet jag!
Det gäller alltså att få vår omgivande luft att darra och skölja över oss för att muskler, leder, andning och leenden ska öppna våra inre flöden.
Höj volymen och låt dig fyllas!