Utskrattad, utpekad och utlämnad
David Iwung
Foto: Fotograf saknas!
Vad får samma människa som har svårigheter att sjunga "Sommartider, hej, hej" utan att tappa både takt och melodi att blotta hela sin uppenbarelse inför en gapskrattade lynchmobb?
Alkohol?
Visst.
Grupptryck?
Kanske.
En chans att få leka rockstar?
Möjligen.
Hur som helst är det jävligt sjukt.
Hela konceptet att självmant välja att bli utskrattad, utpekad och totalt utlämnad.
Vi ramlade in med jobbet på stans största nöjespalats förra veckan.
Fastklistrade av fascination lämnade vi aldrig karaoke-showen (?).
Full, fullare, fullast ska sjunga högt, högre högst.
Mest tondöv ska framföra mer, mera, mest.
Nån "gök" hade åkt 30 mil för att få chansen att framföra "Kristina från Wilhelmina" och "Gulli-Gullan ko-ko som en gök".
En oförglömlig setlista och konsertupplevelse.
Det lyste i den medelålders mannens ögon som älskade att ha strålkastarljusen på sig.
Han vågade till och med ta ut dansstegen efter att han fick i gång åhörarna i allsång.
Det ska nämnas att han hade blivit sågad längs tånaglarna om han stått framför en Idol-jury.
Att Bert Karlsson inte ens hade drömt om ett erbjuda ett jobb som scenarbetare.
Det ska tilläggas att han hade svårigheter med tonläge och takt.
Men i karaokens förlåtande värld kommer man undan med allt.
Och då menar jag ALLT.
Konceptet är på något sätt omvänt: sämst blir bäst.
Ynkligt blir omtyckt.
Hur roligt är det att höra Tommy Körberg eller Celine Dion-kopior?
Vem som helst kan gå till skivaffären och slanta upp två hundralappar för att få höra perfekt skolade stämmor.
Här pratar vi en annan slags njutning.
Karaoke tar fram det absolut värsta ur ett framträdande och gör det till något bra.
Utpekad, utlämnad och utskrattad.
Är det inte underbart med karaoke?
Så jobbar vi med nyheter